Porcelain 瓷器是 Фарфор 陶磁器
Фарфо́р
Фарфо́р (тур. farfur, fagfur, от перс. фегфур) — вид керамики, непроницаемый для воды и газа. В тонком слое просвечивающийся.
Звонкий и без пор...
Фарфор обладает высокой механической прочностью, химической и термической стойкостью, электроизоляционными свойствами и применяется для изготовления высококачественной посуды, художественно-декоративных и санитарно-технических изделий, электро- и радиотехнических деталей, коррозионностойких аппаратов химической технологии, низкочастотных изоляторов и т. д.
Фарфор обычно получают высокотемпературным обжигом тонкодисперсной смеси каолина, полевого шпата, кварца и пластичной глины (такой Фарфор называется полевошпатовым). Термин фарфор в англоязычной литературе часто применяется и к технической керамике: цирконовый, глинозёмный, литиевый, борнокальциевый и др. фарфор, что отражает высокую плотность соответствующего специального керамического материала.
Фарфор также различают в зависимости от состава фарфоровой массы на мягкий и твёрдый. Мягкий фарфор отличается от твёрдого не твёрдостью, а тем, что при обжиге мягкого фарфора образуется больше жидкой фазы, чем при обжиге твёрдого, и поэтому более велика опасность деформации заготовки при обжиге.
Твёрдый фарфор богаче глинозёмом и беднее флюсами. Для получения необходимой просвечиваемости и плотности он требует более высокой температуры обжига (до 1450 °C). Мягкий фарфор более разнообразен по химическому составу.
Температура обжига достигает до 1300 °C. Мягкий фарфор используется преимущественно для изготовления художественных изделий, а твёрдый обычно в технике (электроизоляторы) и в повседневном обиходе (посуда).
Одним из видов мягкого фарфора является костяной фарфор, в состав которого входит до 50 % костяной золы, а также кварц, каолин и т. д., и который отличается особой белизной и просвечиваемостью.
Фарфор покрывают глазурью или без глазури — бисквитный фарфор.
Способы декорирования фарфора
Фарфор сегодня расписывается несколькими способами: подглазурной росписью и внутриглазурной росписью фарфора с высокотемпературным обжигом и надглазурной росписью при низкотемпературном обжиге фарфора. При подглазурном расписывании фарфора краски наносятся прямо на бисквитный фарфор. Затем фарфоровое изделие покрывается прозрачной глазурью.
Надглазурная роспись фарфора с высокотемпературным и низкотемпературным обжигом подразумевает нанесение красок на уже обожжённую глазурованную поверхность фарфорового изделия.
Обжиг высокотемпературных надглазурных фарфоровых красок (или внутриглазурных красок, как их ещё называют) проходит при 1200 - 1350 С. При этой температуре краска въедается в глазурь и в дальнейшем лучше противостоит механическому и химическому воздействию кислых пищевых продуктов и алкоголя. При этом методе росписи фарфора используется намного более богатый набор красок.
Среди красок для росписи фарфора особо выделяется группа красок, приготовленных с использованием благородных металлов. Наиболее распространены краски с использованием золота, реже используются серебряная и платиновая краска. Чаще всего используются надглазурные золотые краски для низкотемпературного обжига фарфора, хотя существуют и внутриглазурные золотые краски.
Фарфор расписывают матовой или блестящей позолотой. В обоих случаях это вязкая чёрная или коричневая жидкость, содержащая 8 - 12% золота для блестящей позолоты фарфора или 18 - 52% мелкой золотой пыли и химически растворённого золота для матовой позолоты фарфора. Во время обжига фарфора блестящая позолота начинает сверкать и в дальнейшем не требует дополнительной обработки.
Матовая позолота после обжига фарфора остаётся матовой и полируется стекловолокном из пластика или морского песка, агатовым "карандашом". Толщина матовой позолоты фарфора в 6 раз больше, чем толщина блестящей позолоты фарфора, и, таким образом, матовая позолота фарфора более декоративна и устойчива. Кроме золота, матовая золотая краска содержит и другие благородные металлы, которые добавляют оттенок краске
Фарфор впервые был получен в 620 г. в Китае. Способ его изготовления долго хранился в секрете и лишь в 1708 г. саксонским экспериментаторам Чирнгаузу и Бёттгеру удалось получить европейский фарфор.
Попытки отрыть секрет восточного фарфора продолжались в течение почти двух столетий в Италии, Франции и Англии. Однако в результате получались материалы, отдалённо напоминавшие фарфор и более близкие к стеклу.
Иоганн Фридрих Беттгер (1682 – 1719 гг.) начал проводить опыты по созданию фарфора, которые в 1707/1708 году привели к созданию "rothes Porcelain" (красного фарфора) – тонкой керамики, яшмового фарфора.
Однако настоящий фарфор ещё предстояло открыть. Химии как науки в её современном понимании ещё не существовало. Ни в Китае или Японии, ни в Европе сырьё для производства керамики ещё не могли определить с точки зрения химического состава. То же касалось использовавшейся технологии. Процесс производства фарфора тщательно задокументирован в записках о путешествиях миссионеров и купцов, но из этих отчётов не могли быть выведены использовавшиеся технологические процессы.
Понимание основного принципа, лежащего в основе процесса производства фарфора, а именно необходимости обжига смеси различных видов почвы, - тех, которые легко сплавляются, и тех, что сплавляются сложнее, - возникло в результате долгих систематических экспериментов, основанных на опыте и знании геологических, металлургических и «алхимико-химических» взаимоотношений. Считается, что эксперименты по созданию белого фарфора шли одновременно с опытами по созданию "rothes Porcelain", поскольку всего два года спустя, в 1709 или 1710 году, белый фарфор был уже более или менее готов к изготовлению.
Необходимо заметить, что китайский фарфор, с современной точки зрения, - мягкий фарфор, поскольку в его состав входит существенно меньше каолина, чем в твёрдый европейский фарфор, он также обжигается при более низкой температуре и менее прочен.
Вместе с Беттгером над созданием твёрдого европейского фарфора трудились эксперты и учёные различных специальностей. Европейский твёрдый фарфор (pate dure) был абсолютно новым продуктом в области керамики.
В конце декабря 1707 года было произведён успешный опытный обжиг белого фарфора. Первые лабораторные записки о пригодных к использованию фарфоровых смесях относятся к 15 января 1708 года. 24 апреля 1708 года было отдано распоряжение о создании фарфоровой мануфактуры в Дрездене. Первые образцы фарфора, прошедшие обжиг в июле 1708 года, были неглазурованными. К марту 1709 года Беттгер решил эту проблему, но покрытые глазурью образцы фарфора он представил королю только в 1710 году.
В 1710 году на пасхальной ярмарке в Лейпциге была представлена пригодная для продажи посуда из «яшмового фарфора», а также образцы глазурованного и неглазурованного белого фарфора.
瓷器是
瓷器是
瓷器是一種由瓷石、高嶺土等組成,外表施有釉或彩繪的物器。
瓷器的成形要通過在窯內經過高溫(約1280℃-1400℃)燒制,瓷器表面的釉色會因為溫度的不同從而發生各種化學變化。燒結的瓷器胎一般僅含3%不到的鐵元素,且不透水,因其較為低廉的成本和耐磨不透水的特性廣為世界各地的民眾所使用。原料純淨度高的瓷器在相互碰撞時會發出類似金屬相撞的清脆聲音。高級瓷器擁有遠高於一般瓷器的製作工藝難度,因此在古代皇室中也不乏精美瓷器的收藏。作為古代中國的特產奢侈品之一,瓷器通過各種貿易渠道傳到各個國家,精美的古代瓷器作為具有收藏價值的古董被大量收藏家所收藏。中國古代瓷器有曾拍出天價的精品,但部分國寶級瓷器並不在中國國內。歐美人士在結婚時,便特別喜歡送贈高級瓷器茶具。
製作
製作瓷器的完整流程,一般要經過如下幾道工序。練泥:將瓷胎的原料--
—高嶺土、瓷石經過磨洗、除雜揉勻後調和成為用於製作瓷器的瓷泥
制坯:將調質的瓷泥經過模具等製成所須要的瓷器的外形,將坯胎涼至半干後至於車盤,用刀旋削表面,保證瓷器外表的光潔。最後在依照需要使用材質不同(鐵、骨、木等材料)的雕花刀在外表刻出花紋。
通過對瓷胎上釉順序的不同,瓷器分為「釉下彩」和「釉上彩」兩種不同的種類。
上釉:依照瓷器的幾何外形有不同的上釉方式。圓口瓷器(指通過拉坯方法成型的口徑較圓的器皿種類)將瓷胎浸泡在釉漿中。大一些的瓷器或者形狀不規則的瓷器,採用吹釉的方式上釉。無論採用何種方式,保證釉漿的均勻分散是重要的一點。
釉下彩:一般家用瓷器和中國元代青花瓷器均屬此類:
將顏料直接塗在未上釉的瓷胎上,再進行上釉。由於顏料被包裹在釉之下,使得色彩能夠長期保存,並不易被磨損。但由於施加釉下彩將使顏料經過約1天的高溫灼燒,會導致部分瓷器顏色變化,因而釉下彩的瓷器顏色變化較多。
釉上彩:將未上色的瓷胎途釉後放入窯內燒結為素瓷,待冷卻後再進行上色,並放入相對低溫(約700℃—900℃)的窯爐中進行二次燒結。這樣的做法能夠保證釉彩的花紋和顏色豐富多彩,但長期暴曬或使用會導致表面磨損,導致顏色脫落。
種類
瓷器與陶器的關係密不可分。當部分摻有高嶺土(或長石、石英、石灰等天然釉料)以及他含有氧化銅、氧化鐵、氧化亞鉛等天然色彩成份的原料在燒結陶器時,會自然在陶器表面結成一成薄釉(日本信樂燒最早就是這樣出現的。) 在中國的歷史上,明代以前中國的瓷器以素瓷(沒有裝飾花紋,以色彩純淨度的高低為優劣標準的瓷器)為主。明代以後以彩繪瓷為主要流行的瓷器。另一個瓷器製作國家日本也與茶道文化界核發發揚了其獨特的茶器。 最早素瓷依照顏色分類,有
青瓷、黑瓷、白瓷三種常見顏色的瓷器
彩繪瓷和其他彩色瓷器中較為著名的有:
唐三彩(唐三彩不是瓷,是低溫鉛陶)、信樂燒、青花瓷等
依照瓷器出產地點也有不同的分類。 如中國浙江越窯(秘色瓷)、江西昌南、河北定瓷以及日本在10世紀後轉肩發展的特色瓷器:近江、甲賀的信樂燒(shigarakiyaki)、長崎有田燒(aritayaki)、岡山縣備前燒(bizenyaki)等。另外歐洲自18世紀起亦開始製造瓷器,今天英國、法國、俄羅斯、德國等地,特別是英國已建立起多個高級瓷器品牌。
歷史
考古驗證瓷器最早的產地是在中國,但究竟出於哪個年代尚沒有準確的定論。目前人們將發掘自河南鄭州商代(約前15世紀—前9世紀)的高嶺土彩釉器皿作為世界上已知最早的瓷器。中國在其東漢時期發展出較為成熟的青瓷製法。
中國在歷史上很長的一段時間中,是世界上最大的瓷器生產國及出口國。宋以前高檔瓷器主要用於皇室的生活,在中國陝西省法門寺出土的越窯青瓷名品——秘色瓷是很長一段時間以來中國瓷器制藝的顛峰。北宋後中國瓷器製作工藝不斷上升,通過海上絲綢之路將大量瓷器出口至東南亞、南亞乃至歐洲、北非。成為中國出口的主要代表工藝品之一。
與之相對的日本,也在平安時代開始出現陶瓷藝術製造,結合日本發揚的茶道文化,不斷地出現瓷器的著名產地,先後有六古窯、遠州七窯等瓷器名產地。而在安土桃山時代一段繁榮的茶道文化中,很多茶人如利休七哲中的牧村兵部、瀬田掃部、古田織部、芝山監物同時也就是著名茶道瓷器的製作者。
衍生文化
瓷器與中國
有觀點認為中國的英文「China」是來自瓷器「china」,而瓷器一名又是得自「昌南」,即中國古代瓷器的主要產地之一。但事實正相反,英文中的瓷器一詞china是從中國一詞China轉化來的。不過這也從側面說明了瓷器與中國傳統文化密不可分的關係。
現在英語國家通常將陶瓷器統稱爲「porcelain」,而「china」主要指精瓷,如「fine china」、「bone china」。
茶道
日本將從中國流傳的茶道經過長時間的發揚,成為日本文化的象徵之一。其中瓷器是日本茶道中較為高級的一類茶器。在日本文化史上高級茶器往往扮演了重要的角色。很多日本的名茶具就是瓷器,甚至如保存于日本的「曜変天目茶碗」本身就是來自中國的南方的瓷器作品。安土桃山時代在統治者和茶藝家的推動下,高級茶具成為了更勝於土地、黃金的財富象徵。
A Display of Classical Chinese China
A porcelana é um produto branco impermeável e translúcido...
A porcelana é um produto branco impermeável e translúcido. Ela se distingue de outros produtos cerâmicos, especialmente, da faiança e da louça, pela sua vitrificação, transparência, resistência, completa isenção de porosidade e sonoridade.
Basicamente a matéria prima da porcelana são: argila, quartzo, caulim (caulim é um minério composto de silicatos hidratados de alumínio, como a caulinita e a haloisita, e apresenta características especiais que permitem sua utilização no fabrico de papel, cerâmica, tintas, etc.) e feldspato. Estes materiais são encontrados em minas, cuidadosamente lavados e purificados.
Origens ...
Porcelana (do Italiano porcellana ) é uma variedade de cerâmica dura e resistente, branca, as vezes translúcida, que é preparada a partir de uma mistura triaxial de caulim, feldspato e quartzo.
Todas as evidências apontam para o surgimento da porcelana na China da época "Teng" que teve na época "Song" a sua mais refinada produção com o afinamento da massa, elegância de formas e introdução de novos vernizes, culminando, na época "Ming" com expansão e desenvolvimento até o século XIX.
De lá se difundindo, por volta do século XVI, a porcelana obteve grande desenvolvimento na Coréia e no Japão de onde foi abundantemente importada sendo reconhecida pelo nome do porto de Imari que escoava a produção da zona de Arita e Kutani.
Desde o século XVI, graças às importações pelas Companhias das Indias, a produção européia se limitou a copiar toscamente a porcelana oriental, como a produção de Florença, até quando, no fim do século XVII, iniciou-se a produção francesa em Rouen e Saint-Cloud que acarretou em 1725 na manufatura Chantily e em 1738 na manufatura Vincennes depois transformada em manufatura real em Sévres.
Desde aí, as técnicas se aprimoram na Inglaterra, Portugal, Espanha e especialmente Alemanha, e, com a prospecção e seleção de novas jazidas de caulim, no final do século XVIII chegava à equiparar-se à qualidade da produção oriental.
Conta-se que Luís XVI, o último monarca da França, fiel ao hábito de seus predecessores, sempre presenteava os dignatários de outros países com porcelanas de Sévres e tapeçarias de Gobelin que no fundo se constituia em propaganda da excelência destes produtos.
Fabricação
Modelagem
É a criação de um molde de gesso, para tornear uma peça.
Modelação
É a criação de um modelo em gesso, que serve para a execução de moldes, que se destinam a fazer reproduções do modelo original.
Massa...
Área estritamente técnica. Funciona sob supervisão direta de laboratório.
Composição da Massa:
Argila - 10%
Caulim - 40%
Feldspato - 25%
Quartzo - 25%
Pastosa...
É a massa utilizada em peças modeladas em torno. Depois de misturada, a massa é peneirada, em seguida é colocada em filtroprensas (equipamento de filtragem da água sob pressão), que tem por finalidade retirar o excesso de água deixando aproximadamente 25% de umidade. A massa prensada é retirada e acondicionada em depósitos de envelhecimento, para sua conservação até a etapa subseqüente de vácuo, que transforma a massa em uma mistura homogênea e sem ar. Neste momento, atinge maior grau de plasticidade, podendo ser torneada.
Líquida...
Trata-se da mesma massa, porém diluída. Contém aproximadamente 30% de água. Também é chamada de barbotina.
Fabricação
Peças modeladas a torno: redondas
Modelagem automática
Responsável por 90% deste processo, sendo utilizado para produzir pratos, pires, xícaras, tigelas e saladeiras pequenas.
Modelagem manual...
Para as peças de maior dimensão, como: saladeiras grandes, prato de arroz e prato de bolo.
Peças modeladas a líquido: ocas, ovais e retangulares. Este processo também é chamado de colagem. Consiste em encher formas de gesso com a massa líquida. Após decorrido o tempo necessário para formação das paredes na espessura desejada (absorção da água pelo gesso), o excesso de massa é despejado. Os cabos e alças passam pelo mesmo processo e são colados manualmente.
As peças obtidas por colagem são: bules, leiteiras, cafeteiras, sopeiras, manteigueiras, açucareiros, travessas, etc. Após a secagem todas as peças são esponjadas para corrigir eventuais imperfeições.
Queima...
Depois de secas as peças sofrem a primeira queima, denominada biscoito, a 900º C, cujo objetivo é dar às peças resistências e porosidade para a perfeita absorção do verniz. Nesta etapa as peças adquirem um tom rosado.
O verniz é composto pelos mesmos materiais da massa, em quantidades diferentes.
Através de um processo manual de imersão, o verniz adere à superfície da peça, formando uma película de cobertura. Após a aplicação do verniz ocorre uma segunda queima, que é realizada a uma temperatura que varia entre 1380º C a 1400º C.
Nesta fase a massa torna-se completamente compacta, totalmente sem porosidade, adquirindo cor branca e vitrificada (fusão do verniz sobre a massa). Esta segunda queima dura em média 31 horas, podendo chegar até 89 horas, dependendo da extensão do forno utilizado.
As peças já prontas são encaminhadas para o setor de classificação, que controla a qualidade do produto, que então é lixado e pronto para ser decorado.
Tipos de Queima...
O processo de aplicação do decalque na porcelana pode ter dois tipos de queima: uma chamada "sobre esmalte", onde a peça é levada ao forno numa temperatura de aproximadamente 800º C.
O outro tipo, que é uma tecnologia chamada "fogo forte", ou seja, a peça é queimada a uma temperatura de aproximadamente 1200º C, sendo que com este tipo de queima o decalque se funde com o esmalte que a porcelana tem na superfície, garantindo que a decoração nunca sofra desgaste.
Decoração...
A decoração da porcelana é feita de diversas formas: com o uso de pintura à mão livre, uso de estanhola (molde vazado), a aplicação de decalque, transfer e a de filetes (ou listel). Algumas peças recebem mais de um processo durante sua decoração.
Como o processo de decoração feito com pintura manual demanda muitos artesãos qualificados, e maior tempo de execução, não é mais praticado em larga escala, exceto por algumas poucas fábricas, que tem na decoração manual o seu diferencial.
A estanhola nada mais é que um molde vazado, que serve de máscara para a aplicação da tinta à mão, com uso de pincel ou aerógrafo.
O decalque é um adesivo impresso em gráficas, em um papel adesivo especial, que é removidos do suporte quando mergulhado em água, e é então aplicado na peças de porcelana. Após ser colocado na posição correta, passa-se uma borracha para alisá-lo e fixá-lo. Na queima final da peça de porcelana, o papel adesivo é carbonizado, restando apenas a tinta impressa no decalque, que se funde ao verniz da porcelana.
O transfer é um processo similar ao decalque, pois também é uma imagem impressa sobre um papel (ou tecido, forma mais antiga de aplicação de transfer). Mas enquanto o decalque é aplicado após a vitrificação da porcelana, o transfer é aplicado antes, desta forma ficando por baixo do verniz final ("baixo verniz"), e sendo mais resistente ao desgaste. Geralmente é monocromático, e é a forma tradicional de decoração das peças "azul e branco", e todas as decorações que costumam recobrir em larga escala uma peça, como cenas inglesas, padrões florais, etc.
Os filetes são aplicados com dois tipos de pincéis: a trincha (pincel largo e sem ponta) e o pincel fino (de ponta fina e delicada). As peças são colocadas em um torno para que possam girar livremente, assim a mão do filetador pode ficar apoiada e fixa evitando falhas no filete.
Após a decoração, as peças passam pelo controle de qualidade e a seguir sofrem a segunda queima para fixação da decoração. Atualmente em algumas decorações e filete já está no decalque (adesivo), reduzindo assim o processo em apenas uma queima.
Após as queimas a porcelana é lixada para retirar algum resíduo do decalque. Após esta operação a mercadoria já pode ser embalada e comercializada.
Porselein is een bijzondere vorm van keramiek...
Porselein is een bijzondere vorm van keramiek (pottenbakkerskunst). Porselein is hard, doorschijnend en klinkt helder. Porselein is een goede isolator en een slechte geleider. Porselein is reuk- en smaakloos en verkleurt nauwelijks, (ook niet als het enkele eeuwen in een scheepswrak op de bodem van de zee heeft gelegen). Porselein wordt ook gebruikt als basismateriaal voor elektrische isolatoren, omdat het stevig, duurzaam, weers- en hittebestendig is. Daarnaast wordt porselein gebruikt in de tandtechnisch laboratoria bij het vervaardigen van kronen en bruggen. Ten slotte is porselein ook gebruikt om poppen te vervaardigen.
Keramiek wordt gemaakt door het verhitten van klei, variërend in zuiverheid en baktemperatuur. Andere vormen van keramiek zijn aardewerk, onder te verdelen in majolica, gekenmerkt door rode scherf en faience, gekenmerkt door gele scherf. Nog twee andere soorten keramiek worden onderscheiden: steengoed, waarbij een waterafstotende en glazuurachtige laag wordt bereikt door zout of soda aan het einde van het bakproces toe te voegen en terracotta, dat altijd ongeglazuurd is.Productieproces
Klei heeft de bijzondere eigenschap dat het gekneed kan worden als het materiaal nat is. De klei wordt enige maanden in donkere kelders of putten opgeslagen om te rotten. Vele kleien zijn te vet om zonder toevoeging te kunnen worden verwerkt. Om porselein te maken voegt men aan de zo wit mogelijke klei, meestal kaolien genoemd, zilverzand (kwarts) toe om de massa minder vet en bij verhitting glasachtig te laten worden. Veldspaat (graniet) wordt toegevoegd om de baktemperatuur te verlagen (in de verhouding 2:1:1). Vervolgens wordt het water uit de massa geperst.
Na de vorming met behulp van mallen en het drogen (drie maanden) wordt het Europese porselein tweemaal gebakken. De eerste keer bij 900 ºC, waarna het zgn. biscuit ontstaat. Vervolgens wordt het glazuur (een waterig mengsel van porseleinaarde, vermengd met tin of lood) aangebracht. Het gladbakken gebeurt bij ca 1400 ºC en duurt anderhalve dag. Als de oven is uitgebrand en afgekoeld (het vullen en leeghalen duurde destijds ongeveer tien dagen), wordt het porselein beoordeeld op kwaliteit. Bij het bakken is de krimp een groot probleem, ongeveer 10% van de massa is verdampt. In de 18de eeuw moest soms de helft van de productie worden weggegooid (misbaksels), door een te lage of te hoge baktemperatuur. Veel porseleinfabrieken hielden het dan ook niet lang vol en gingen failliet. Meestal wordt het voorwerp in verfijnde kleuren beschilderd, waarna de decoraties worden gemoffeld in een oven bij 600-900 ºC.
De bakermat van het porselein ligt in het oude Chinese keizerrijk, waar het tussen de 7de en de 9de eeuw n.Chr. ten tijde van de Tang-dynastie werd ontwikkeld om het dure groene jade en het witte jaspis te imiteren. Soms wordt de ontwikkeling van porselein 500 jaar eerder gelegd, ten tijde van de Han-dynastie, maar dat is kennelijk een kwestie van definitie. Nadat de Chinezen kennis hadden gemaakt met het Perzische keramiek, werd uit dat land kobalt ingevoerd om het zo beroemde blauw-witte porselein te fabriceren. In de 14e eeuw werd het schilderen van een decor steeds belangrijker dan de tot dan toe meestal sombere glazuur. Dat was een revolutionaire ontwikkeling en het porselein kreeg veel meer aandacht.
In Europa was het dunne, glanzende en doorschijnende porselein onbekend tot in de 13e eeuw. De ontdekkingsreiziger Marco Polo maakte er als één van de eerste Europeanen kennis met porseleinen eetgerei. Hij vergeleek het glanzende materiaal met de tere roze schelp van een zeeslak (familie van de Cypraeidae), dat in de Italiaanse volksmond porcella (varkentje) werd genoemd en gaf het de naam porcellana.
Aanvankelijk werd het porselein via de zijderoute aangevoerd. In Istanbul, in het Topkapi-paleis is een oude en belangwekkende, Chinese collectie te zien. De Chinezen produceerden ook voor de Arabische markt, voorwerpen zonder menselijke afbeeldingen, met een diep soort (Mohammedaans) blauw. In Turkije werd het Iznik-keramiek geproduceerd, steeds meer beïnvloed door het Chinese porselein. Pas toen de Portugezen rond 1517 de zeeroute naar China ontdekten, werd het porselein ook in Europa populair. Philips II bezat 3.000 stuks Ming porselein en in Lissabon waren in 1585 mogelijk al tien porseleinwinkels. In Nederland werd porselein bekend, toen rond 1603 drie Portugese schepen werden gekaapt, beladen met zijde en porselein. Op de veilingen van de VOC brachten het zogenaamde kraakporselein en de zijde enkele miljoenen op. Iedereen raakte in de ban van het exotische product.
De term kraakporselein vindt zijn oorsprong in de naam van de Portugese schepen caraques of kraken, waarmee de lading naar Europa werd vervoerd. Het kraakporselein was goedkoop, grof en ongesigneerd. Het was speciaal voor de Europese markt bedoeld. Het werd door de VOC als ballast onderin het schip geladen. In de Nederlandse huishoudens diende het Chinese porselein voornamelijk als siervoorwerp. Het werd te pronk gezet op kasten, op speciale richels en op de schoorsteenmantel. De pottenbakkers in Delft werden beïnvloed door het blauw-witte Chinese porselein. Ze gingen over tot het produceren een blauw-wit faience, veelal met Chinese motieven.
Toen de Nederlanders vanwege een burgeroorlog tussen 1620 en 1680 moeilijk aan Chinees porselein konden komen, bovendien door Coxinga van het eiland Formosa werden gejaagd, gingen de VOC-schepen rond 1650 naar Japan om porselein aan te schaffen. De productie van Imari in Arita, niet ver Deshima (Japan) was opgestart door Koreanen rond het jaar 1600. Ook Japan produceerde voor de export naar Europa. Het Japanse porselein was evenwel twee keer zo duur als het Chinese porselein. Pas toen de Hollanders de Chinese keizer de nodige eer bezorgden, werd het opnieuw toegestaan met regelmaat de Chinese havens aan te doen. De aanvoerproblemen vanuit Azië waren voor de pottenbakkers in Delft, Gouda, Harlingen en Makkum niet ongunstig.
Pater d' Entrecolles, een Franse Jezuïet heeft de productiemethoden in China in een aantal beroemd geworden brieven beschreven. Na 1730 komt er vooral gekleurd porselein uit China. Bij de ontwikkeling van het procedé hadden de Chinezen hulp van een deskundige Jezuïet. Vanwege de uiteenlopende schakeringen zijn de kleuren in een groepen ingedeeld: het zogenaamde famille rose en famille jaune. Het famille verte was al eerder bekend, maar werd geperfectioneerd. Tamelijk zeldzaam is het famille noir. Indrukwekkend is het monochrome porselein, waarvan het ivoorachtige, zogenaamde blanc de chine een voorbeeld is.
Ondertussen plaatsten de Nederlanders opdrachten in China, het zogenaamde Chine de Commande, gekenmerkt door de Europese taferelen, familiewapens, landschapjes, beroemde personen, provinciewapens, en actuele gebeurtenissen. Daarnaast werd in China Imariporselein bestelt, als gevolg van de hoge prijzen in Japan. Cornelis Pronck tekende tussen 1734-1737 en in opdracht van de VOC vijf verschillende Chinese motieven, waaronder de dame met de parasol, de drie doktoren en het prieel. De VOC bemoeide zich steeds minder met de invoer van porselein, en liet de handel over aan particulieren.
De Chinezen wisten het procedé om porselein te maken ongeveer duizend jaar geheim te houden, maar aan het begin van de 18de eeuw lukte het de geoloog Ehrenfried W. von Tschirnhaus, die in Leiden had gestudeerd en in 1687 een brandglas had ontwikkeld om hoge baktemperaturen te verkrijgen, een belangrijk stap in de ontwikkeling van porselein te maken met de hulp van de alchemist Böttger. De beide mannen werden financieel gesteund en onder druk gezet door de beginnende verzamelaar August de Sterke, keurvorst van Saksen om nieuwe en innoverende industrie te ontwikkelen. Op 24 april 1708 werd officieel de eerste porseleinfabriek opgestart met behulp van een tweetal Amsterdamse tegelbakkers: Gerrit van Malsem en zijn stiefvader. Op 28 maart 1709 werd de uitvinding van porselein gemeld aan de keurvorst toen het was gelukt om een negental kopieën van Chinees porselein te produceren. In 1710 verhuisde eerste Europese porseleinfabriek naar een beter te bewaken plek, de Albrechtsburg in Meissen.
Böttger produceerde in de beginperiode voornamelijk gepolijst rood of bruin steengoed naar Chinese of Japanse voorbeelden. Aanvankelijk werkte hij met alabaster, later met veldspaat, dat hogere temperaturen verdroeg en een veel doorschijnender product opleverde. Böttger vond veel navolging en kreeg te maken met plagiaat en personeel dat wegliep naar de concurrentie. Het is pas zijn opvolger Johann G. Hoerolt gelukt een kleurenpalet te ontwikkelen om porselein te beschilderen. Toen werd het mogelijk het steeds meer in zwang rakende Kakiemon porselein te imiteren. Veel Duitse vorsten startten vervolgens hun eigen (statusverhogende) porseleinfabriek, want het drinken van thee, koffie of chocolademelk werd in de 18e eeuw steeds meer gemeengoed. Porselein bleek een duur, maar uitermate fraai en geschikt product om uit te drinken. Ook de het serviesgoed werd door de veranderende tafelmanieren uitgebreider. Soms liep de zaak uit de hand, zie Heinrich von Brühl.
De porseleinfabrikanten kregen steeds meer te maken met concurrentie uit Engeland, waar rond 1750 een goedkoop procedé om wit aardewerk te produceren werd uitgevonden en de lonen veel lager lagen. Met behulp van een tweetal Engelsen is in 1759 de eerste Hollandse porseleinfabriek opgezet in een oude jeneverstokerij in Weesp. De fabriek was evenwel geen lang leven beschoren. Het productieproces was duur: soms moest de helft van het porselein dat uit de oven kwam worden weggegooid. Het porselein uit Loosdrecht had een wat andere samenstelling, zodat kon worden volstaan met een lagere baktemperatuur. De herkomst van sommige door Joannes de Mol gebruikte grondstoffen en het door hem gebruikte procédé is een nog niet achterhaald geheim.
Posliini on kaoliinista, maasälvästä ja kvartsista polttamalla valmistettu...
Posliini on kaoliinista, maasälvästä ja kvartsista polttamalla valmistettu, murtopinnaltaan valkoinen, kova ja läpikuultava keraaminen tuote, joka syntyy siten, että maasälpä ja kvartsi sulavat ja näin syntyneet silikaatit muodostavat sulamattomien kaoliinihiukkasten kanssa tiiviin seoksen. Raaka-aineiden suhteita vaihtelemalla saadaan koostumukseltaan ja ominaisuuksiltaan erilaisia posliinilaatuja. Jos edellä mainittuun seokseen sekoitetaan luutuhkaa, sulaa se helpommin.
Kiinalainen ja japanilainen posliini on poltettu luonnosta saaduista, helposti sulavista saviseoksista Posliini poltetaan jopa kolmeen kertaan. Ensimmäisessä poltossa(raakapoltto) 950-1000 °C:ssa esineestä tulee luja mutta huokoinen. Toisessa poltossa(lasituspoltto) 1280–1300 °C:ssa. Koristekuviointien värit poltetaan kolmannessa poltossa 700–800 °C:ssa.
Posliinia käytetään koriste-esineissä, sähköteollisuudessa sen hyvän sähkön eristyksen vuoksi sekä kemianteollisuudessa koska se kestää liuosten syövyttävää vaikutusta paremmin kuin lasi. Posliini on myös mekaanisesti lasia vahvempi ja sen lämpölaajenemiskerroin on alhainen. Poltettu posliini on lujaa ja kestävää.
Historiaa...
Posliini keksittiin Kiinassa 600-luvulla. Euroopassa kiinalainen posliini tuli tunnetuksi 1600-luvulla. Saksan Meissenissa sijainneessa tehtaassa onnistuttiin 1710 valmistamaan ensimmäisen kerran eurooppalaista posliinia.
Herttoniemen kartanossa Helsingissä toimi Suomen ensimmäinen, vuonna 1762 perustettu posliinitehdas. Nykyisin Suomen tunnetuin posliinimerkki on Arabian tehtaan merkki.
Handled With Care - Chinese Porcelain to Sweden and Back
Порцелан је врста полупрозорне керамике која се обрађује на већим температурама (1200 до 1400 °Ц) него обична лончевина...
Порцелан је врста полупрозорне керамике која се обрађује на већим температурама (1200 до 1400 °Ц) него обична лончевина. Бјеле је боје и прозорног изгледа. Угалвном се украси са цртежима па тако добије лепши облик.
Од порцулана се израђују разни украсни предмети али и кухињско посуђе.
Врло је познат кинески порцелан који је израђен од глатке пасте на основи глине каолин и фелтспара (petuntse). Тако додатно отврде структуру јер запуне све микроскопске рупе.
Средиште производње порцелана био је Јингдзен у провинцији Ђијангсји. Кинески порцелан је био поред свиле један главних извозних артикла па су Кинези вешто крили поступак његове израдње. Тек године 1708. европејцима је успело открити поступак па је порцелан био рађен и у Европи.
Разлику између порцелана и обичне керамике је лако уочити, ако нам рецимо падне шоља од кафе на под. Шоља од порцелана се сломи доста теже него она од обичне керамике.
陶磁器
陶磁器(とうじき)は、土を練り固め焼いて作ったものの総称。やきもの。セラミックの一種で、畿内より東では瀬戸物(せともの)と呼ばれ、中国、四国以西では唐津物(からつもの)とも呼ばれる。焼き方や用途や生産地などから数多く分類される。
分類
陶磁器は釉薬の有無や焼成温度で以下のように大別される。
土器
粘土を窯を使わず、野焼きの状態で700~900℃の温度で焼いたもの。釉薬(うわぐすり、またはゆうやく)はつけないが、彩色されているものを土器と呼ぶことがあり、その場合は、その彩色具を釉薬としないことを前提としている。歴史的には陶磁器の前身にあたる。素焼きのやきもの。
詳しくは土器を参照。
炻器
せっきと読む。英語の"Stone ware"の訳語という。窯を使い、焼成温度は1200~1300℃。「焼き締め」ともいう。施釉はしないが焼成において自然釉がかかるものがある。また焼成において火襷(ひだすき)、牡丹餅などの模様が偶然(ときとして作為的)に現れることがある。原料に珪酸、鉄を多く含んでいるため、赤褐色か黒褐色をしている。軽く打つと澄んだ音がする。吸水性はほとんどない。代表例は備前焼や常滑焼など。 古墳時代に朝鮮半島からもたらされた登り窯を用いて焼成する須恵器が起源。ただし常滑、萬古焼古の朱泥、紫泥は別系統で中国の宜興が元である。またウェッジウッドの「ジャスパーウェア」、ブラックバサルト、ロッソアンティコなどの「ストーンウェア」も炻器である。
詳しくは炻器を参照。
陶器
カオリナイト(カオリン)やモンモリロナイトを多く含んだ粘土を原料とし、窯で1100~1300℃の温度で焼いたもの。釉薬を用いる。透光性はないが、吸水性がある。厚手で重く、叩いたときの音も鈍い。粗陶器と精陶器に分けられる。瀬戸焼、伊賀焼や大谷焼、ヨーロッパではマヨリカとそれから発展したファイアンス陶器、ウェッジウッドのクリームウェア、クイーンズウェア等硬質陶器、ハフナー陶器などで知られている。
磁器
磁器は半透光性で、吸水性がない。また、陶磁器の中では最も硬く、軽く弾くと金属音がする。粘土質物や石英、長石を原料として1300℃程度で焼成するが、焼成温度や原料によって軟質磁器と硬質磁器に分けられる。日本の主な磁器として有田焼(伊万里焼)や九谷焼などがある。英語では、産地名をつけた場合は、陶磁器共通に(産地名)+wareと言うが、磁器自体を指す場合は、porcelainという。単に china ということもある。
詳しくは磁器を参照。
La porcelana es un producto cerámico tradicionalmente blanco, compacto, duro y translúcido...
La porcelana es un producto cerámico tradicionalmente blanco, compacto, duro (no lo raya el acero) y translúcido.
Desarrollado por los chinos en el siglo VII u VIII e históricamente muy apreciado en occidente, pasando un largo tiempo antes de que su modo de elaboración fuera reinventado en Europa.
La porcelana se obtiene a partir de una pasta muy elaborada compuesta por caolín, feldespato y cuarzo. El proceso de cocción se realiza en dos etapas: 1. la obtención del bizcocho (850-900ºC) y 2. el vidriado (a temperaturas que varían según el producto entre 1175 y 1450ºC). La porcelana se suele decorar en una tercera cocción (tercer fuego) con pigmentos que se obtienen a partir de óxidos metálicos calcinados.
La tipología de la porcelana es muy amplia: porcelana de alto fuego, porcelana de huesos (bone china), porcelana técnica, porcelana eléctrica, porcelana de Paros etc.
El nombre de porcelana se debe a una confusión. La palabra porcelana es sinónimo de cau-co cuya concha es blanca y muy estimada y que en algunos lugares de Oriente se utilizaba como moneda. Cuando Marco Polo regresó de su viaje y escribió sus memorias, comentó sobre la belleza de la cerámica china y al mismo tiempo contó que sacaban muchas de estas conchas o porcelanas del mar. Como hasta el momento la fórmula seguía siendo un misterio, pensaron que tal vez esa cerámica estaba hecha con la concha nacarada del molusco llamado porcelana. Y con ese nombre se quedó.
Su origen está en China, en la época de la dinastía Shui (581-617) y tuvo gran impulso en los años siguientes, del 618 al 906, en la época T'Ang. La tradición cuenta que fue Marco Polo quien habló por primera vez sobre este tipo de cerámica, pero hasta mediados del siglo XIV no se dieron las primeras importaciones comerciales en Europa.
Desde su descubrimiento hubo muchos intentos por averiguar la fórmula de su fabricación. En los años siguientes se intentó imitarla con una falsa porcelana utilizando el vidrio lácteo. En tiempos de los Médicis, en el Renacimiento se consiguió una pasta artificial llamada frita, un compuesto elaborado con caolín y silicatos de cuarzo vidrioso, con un acabado que consistía en una cobertura de esmalte con mezcla de estaño, como en la cerámica mayólica. Es lo que se conoce como cerámica blanda o tierna que es blanca, compacta, ligera y traslúcida. En Inglaterra se llegó a alcanzar una gran calidad en este tipo de porcelana, esencialmente fina y ligera. La composición de esta cerámica es:
Caolín
Frita vidriosa
Polvo de alabastro y de mármol
Óxidos: de potasio, de aluminio y de magnesio
Esmalte de estaño (sólo en época de los Medici)
En 1708 y 1709 aparece la verdadera porcelana, conocida como porcelana dura. El alquimista (químico) alemán Friedrich Böttger en la corte de Dresde, bajo el gobierno de Augusto II, elector de Sajonia y rey de Polonia, consiguió una fórmula cuyo resultado se aproximaba mucho a la cerámica china. Extrajo una tierra fina y grisácea de las minas de Kolditz, el caolín. Utilizó también alabastro calcinado y feldespato. Con esta fórmula consiguió la porcelana pero el secreto de la elaboración no terminó ahí sino en la manera de llevar a cabo la cocción a una temperatura inusual de 1.300 a 1.400 grados y durante doce horas seguidas. Fue un éxito rotundo y en 1710 el propio Böttger fundó una fábrica en Meissen (Sajonia) que rodeó de gran misterio y secreto. Sólo algunos de los empleados conocían la fórmula y los métodos. Pero al cabo del tiempo algunos de esos técnicos se trasladaron a Viena, Venecia y Nápoles, donde fueron a su vez fundando otras fábricas de porcelana.
En Nápoles se fundó la fábrica de Capodimonte en la época en que Carlos de Borbón (futuro Carlos III de España) gobernaba el reino; cuando llegó a España fundó una fábrica de porcelana al estilo de la que conoció en Nápoles: Real Fábrica de porcelana del Buen Retiro. En Francia, en la ciudad de Sèvres, cerca de París, existía una fábrica de porcelana blanda que en 1760 pasó a llamarse Manufactura Real y en 1768 empezó a producirse la porcelana dura. En este mismo siglo el marqués de Sargadelos, (natural de Ferreira de Oscos en Asturias), viajó hasta tierras de Lugo para crear una fábrica de porcelana que supuso el primer alto horno del sur de Europa. La fábrica subsiste en el siglo XXI y ha sido ampliada y remodelada con arreglo a las técnicas moderna
Materia prima
Caolín
Cuarzo
Feldespato
Cuarzo y feldespato molidos, para la cubierta
Óxidos metálicos para la pintura
Oro de amalgama en el caso en que se quiera dorar algunas partes
La Porcelana de Meissen (en alemán Meißner Porzellan) es la primera porcelana de Europa. Fue producida con éxito desde el año 1708 por Ehrenfried Walther von Tschirnhaus. Tras la muerte prematura de este, Johann Friedrich Böttger continuó su trabajo, por lo que a menudo es considerado erróneamente responsable de su invención. La producción de porcelana de Meissen comenzó en el año 1710 y ya entonces atrajo a diversos artistas y artesanos, estableciéndose una de las más famosas factorías manufactureras de porcelana de Europa. La compañía sigue funcionando bajo el nombre Staatliche Porzellan-Manufaktur Meissen GmbH. Su más conocido logo, dos espadas cruzadas, fue introducido en el año 1720 con la intención de proteger su producción de falsificaciones. Se puede decir que es una de las marcas más antiguas que existen.
Desde tiempos remotos se ha fabricado porcelana en China. Ya en el siglo XVII, la porcelana oriental era una mercancía muy valorada. La mayor parte era importada de China y Japón por la Compañía Holandesa de las Indias Orientales. La porcelana oriental era símbolo de riqueza, importancia y buen gusto. Es este el motivo por el que se comenzó a pensar en la posibilidad de producir localmente en Europa porcelana. Los intentos anteriores de elaborar porcelana habían sido un fracaso, como el caso de la "porcelana de Medici".
A comienzos del siglo XVIII Johann Friedrich Böttger aseguró tener la fórmula para cumplir el sueño de los alquimistas de convertir materiales sin valor en oro. Cuando el elector de Sajonia Federico Augusto I el Fuerte oyó sobre sus trabajos, le puso bajo su custodia y le pidió que hiciera oro para él. Durante muchos años Johann Friedrich Böttger no tuvo éxito en su tarea. Al mismo tiempo, Ehrenfried Walther von Tschirnhaus, un matemático y científico, experimentaba con la fabricación de cristal intentando crear porcelana.
Tschirnhaus supervisó a Böttger y hacia 1707 Böttger comenzó -a regañadientes- a prestar su ayuda en los experimentos de Tschirnhaus. Cuando Tschirnhaus murió repentinamente, parece ser que la receta pasó a manos de Böttger, que en menos de una semana anunció al elector que podía fabricar porcelana. Böttger perfeccionó la fórmula y, con la ayuda de sus ayudantes holandeses, hizo experimentos relacionados con la fabricación y el pintado de azulejos, preparando el marco idóneo para comenzar la manufactura de porcelana. En 1709, Augusto el Fuerte estableció la primera manufactura de Meissen y emplazó el laboratorio de Böttger en el castillo de Albrechtsburg en Meissen. La producción comenzó oficialmente en 1710.
Comienzo de la producción
El primer tipo de porcelana producido por Böttger era un material refinado, extremadamente duro y de color rojo que se conoció en Alemania como Böttgersteinzeug ("barro de Böttger"). Destacaba la gran nitidez y definición de los detalles, añadidos mediante moldes, con que se adornaban las piezas. Estas podían ser pulidas y abrillantadas antes del proceso de cocción. Las obras imitaban figuras de plata barrocas y cerámicas chinas. Pronto se comenzó a elaborar en Meissen porcelana blanca de pasta dura, un tipo especial de porcelana que se había comenzado a fabricar en China en el siglo IX y que se obtenía cociendo a temperaturas muy elevadas un aglomerado que contenía caolinita y una roca feldespática denominada "petunse". Esta porcelana de pasta dura podía ser vidriada y pintada y comenzó a comercializarse en 1713.
La mercancía resultante de los experimentos de Böttger mejoró su calidad rápidamente, pero nunca llegó a caracterizarse por la calidad de su decoración. La primera vez en la que se puede hablar de éxito fue cuando los ornamentos fueron grabados en oro sobre la pieza cocida antes de recibir un segundo horneado a menor temperatura. Las decoraciones de esmaltado policromático fueron introducidas por Johann Gregorius Höroldt en 1723, con una cada vez mayor paleta de colores que marcó el comienzo de la denominada "fase clásica" de la porcelana de Meissen. Sus pinturas al esmalte siguen siendo hoy en día la base de la pintura sobre cerámica. Inicialmente las pinturas eran imitaciones de motivos orientales. El logotipo de la porcelana, grabado en azul bajo el vidriado, fue introducido por primera vez por Friedrich August Köttig. Pronto, paisajes y escenas portuarias detalladas minuciosamente, animales, flores, escenas "galantes" y chinoiseries inspiraron las decoraciones de la porcelana de Meissen.
Se imitaron los jarrones de Kakiemon y juegos de té japoneses. Los motivos florales representados en estas porcelanas japonesas conservan aún hoy el nombre de indianische Blume(n), flor(es) de la India, porque al ser importadas por las compañías de las Indias Orientales de los distintos países europeos la gente pensaba que las propias porcelanas eran indias. También se copiaron pinturas del artista barroco francés Antoine Watteau. También se fabricaban en Meissen porcelanas vidriadas de colores sin decoración alguna, que eran vendidas al por mayor a talleres privados para ser esmaltadas en estos. El mecenazgo de Augusto el Fuerte atrajo a Meissen a algunos de los mejores artistas de Europa.
Inicio de la fama
Pronto se empezó a emplear el laboratorio de Albrechtsburg para guardar los secretos de la manufactura del "oro blanco". Como precaución, eran muy pocos los trabajadores conocedores de los arcanos de la elaboración de la porcelana. Aún cuando un trabajador conocía algunos secretos del oficio, estos eran relativos solo a una parte del proceso. Por esto, durante algunos años, Meissen tuvo el monopolio de la producción de porcelana de pasta dura en Europa. En torno a 1717 la competencia se estableció en Viena, ya que Samuel Stöltzel vendió la receta secreta, que incluía el empleo de caolinita o "barro chino". Ya en el año 1760, unos 30 fabricantes de porcelana estaban asentados en Europa. Sin embargo, la mayor parte de ellos producía porcelana de pasta blanda debido a la falta de yacimientos locales de caolinita.
Con el objetivo de identificar los productos de Meissen originales, se marcaron en un principio con un diseño pintado en la superficie. Enseguida, estos diseños identificativos se grabaron en azul por debajo del vidriado. Las primeras marcas como "AR" (Augustus Rex, el monograma del rey), K.P.M. (Königliche Porzellan-Manufaktur), M.P.M. (Meissener Porzellan-Manufaktur) y K.P.F. ("Königliche Porzellan-Fabrik) fueron finalmente sustituidas por el logotipo de las dos espadas cruzadas. Introducido en 1720, se empezó a utilizar de forma habitual a partir de 1731 por decreto oficial. Las diferentes variaciones en el estilo de las espadas permiten hoy en día datar las porcelanas de Meissen.
Desarrollo artístico
Augusto el Fuerte encargó primero el diseño de nuevos jarrones a Johann Jakob Irminger. En el año 1720 Johann Gregorius Höroldt asumió el cargo de director e introdujo colores brillantes que aumentaron la fama de la porcelana de Meissen. El escultor Johann Jakob Kirchner fue el primero en hacer con esta porcelana estatuas, especialmente miniaturas y efigies de santos de estilo barroco. Su asistente fue Johann Joachim Kändler que sería posteriormente el escultor más famoso de Meissen. En 1733 Kirchner dimitió, y Kändler pasó a desempeñar el cargo de jefe de maestros escultores. Bajo su dirección, Meissen produjo una serie de miniaturas, que a menudo representaban escenas de la corte, que exprimió todas las posibilidades que ofrecían los nuevos materiales. Su colección de figuras de animales de gran escala supone uno de los puntos cumbre de la historia de la porcelana en Europa. Su trabajo se tradujo en la producción de espléndidas miniaturas de estilo rococó que influenciaron al sector de la porcelana de todo el Viejo Continente. Apoyado por ayudantes como Johann Friedrich Eberlein y Peter Reinecke, Kändler siguió trabajando hasta su muerte en 1775.
En 1756, en plena Guerra de los Siete Años, las tropas prusianas ocuparon Meissen, dando la oportunidad a Federico II de Prusia de trasladar a algunos de los artesanos y crear la Königliche Porzellan Manufaktur Berlin. Con el cambio de gusto artístico que conllevó el Neoclásico y el auge de la porcelana de Sèvres en la década de 1760, Meissen tuvo que reajustar su producción. Tras la reorganización de 1763, C.W.E. Dietrich de la Academia de Dresde se convirtió en director artístico y el francés Michel-Victor Acier en jefe de escultores. La práctica de imprimir el número de molde en libros de inventario comenzó en 1763. Bajo la dirección del conde Camillo Marcolini (desde 1774), la producción de la manufactura estuvo marcada por estilos "a lo Sèvres" y escarceos con el Neoclasicismo, como por ejemplo piezas de biscuit mate blanco de apariencia marmórea.
En el siglo XIX Ernst August Leuteritz modernizó muchas de las miniaturas rococós y las comercializó creando un "segundo Rococó", rico en detalles de trenzados (hechos con lazos reales) y flores. Los coleccionistas ingleses llegaron a emplear el término de porcelana de Dresde para describir este estilo, especialmente para referirse a aquellas estatuillas femeninas que sugerían timidez coqueta o candorosa. Bajo la dirección de Erich Hösel (desde 1903), los viejos estilos fueron revisados y reinterpretados. Hösel restauró modelos del siglo XVIII. Comenzaron a producirse algunos atractivos trabajos en la línea del Art Nouveau, pero el pilar principal de la producción de Meissen siguieron siendo las recreaciones de modelos dieciochescos.
En el año 1933, el Estado de Sajonia restringió la libertad artística en el marco del proceso de adoctrinamiento que imperaba en la Alemania nazi. Algunos creadores con una concepción rupturista del arte fueron proscritos. Por ejemplo, muchas obras del escultor expresionista Ernst Barlach fueron tachadas de "arte degenerado". Tras la Segunda Guerra Mundial y bajo el gobierno comunista de la RDA, la porcelana tuvo dificultades para readaptarse a la nueva situación, al tratarse de un sector tradicionalmente destinado a minorías acaudaladas. Proletarizar una industria como la de la porcelana de Meissen podía suponer el peligro de que acabara convirtiéndose en una fábrica de producción en masa más. Fue a partir del año 1969, en el que Karl Petermann se hizo cargo de la fábrica, cuando Meissen pudo volver a abrazar sus viejas tradiciones, permitiéndosele también una expresión artística más libre.
Ya desde la época de Böttger se contempló la producción de vajillas; los primeros juegos datan de 1720s. Las primeras vajillas eran sencillas y fue Kändler el que introdujo decoraciones a juego. Hacia 1740, Meissen creó la famosa vajilla Schwanenservice ("servicio del cisne"), de más de mil piezas, para el protector de Kändler, el Conde Heinrich von Brühl (véase también: Terraza de Brühl). Tras la Segunda Guerra Mundial las piezas se dispersaron, pero los moldes se han conservado, y en la actualidad se pueden adquirir réplicas de las piezas de esta vajilla. Kändler produjo durante 1745 un patrón denominado "nuevo recorte", caracterizado por el corte ondulado de los bordes.
El modelo de la cebolla (Zwiebelmuster) lleva produciéndose cerca de tres siglos. Se trata de un diseño de Höroldt de 1739 y probablemente está inspirado en un bol chino del periodo Kangxi. Debido a su popularidad ha llegado a ser copiado por más de 60 compañías. Muchas piezas que imitan los famosos adornos del Zwiebelmuster han sido creadas por sus competidores, empleando incluso el nombre de Meissen como marca. El patrón era tan popular y estaba tan extendido, que la Corte Suprema de Alemania declaró el término Meissener Zwiebelmuster (Modelo de la Cebolla de Meissen) de dominio público en 1926.
Otros modelos populares que siguen produciéndose son el de la rosa púrpura y el de las hojas de parra. Otra serie de vajillas tiene grabados bajo el vidriado motivos de dragones rojos y dorados volando alrededor del borde del plato, con un medallón en el centro del molde. Precisamente una versión de este modelo se usó en el refugio bávaro de Adolf Hitler
Al comienzo de la manufactura la propiedad de la producción pertenecía al rey de Sajonia. En el año 1830 la propiedad pasó al estado. Tras la Segunda Guerra Mundial, la mayoría del equipamiento de la factoría fue a parar a la Unión Soviética como parte del botín de guerra. No obstante, en el año 1946 los trabajadores y artistas de las fábricas volvieron a los métodos tradicionales mediante el empleo de crisol y de esta forma se evitó que la producción quedara definitivamente interrumpida. La compañía tuvo una profunda relación con la producción de la Unión Soviética, este fenómeno hizo que la comunidad de artistas que decoraban las porcelanas permaneciera con vida.
Tras el establecimiento de la República Democrática de Alemania la compañía pasó a ser propiedad del gobierno alemán y en el año 1950 una entidad pertenecienete al pueblo. Tras este periodo la compañía de Meissen Porzellan volvió a ser rentable y esto se convirtió en un problema en una economía comunista. Tras la reunificación de Alemania en 1990, la compañía fue devuelta al estado de Sajonia. Mientras tanto sus productos se volvieron caros, la calidad extrema y el valor artístico tan alto que empezaba a ser objeto de deseo por parte de los coleccionistas.
La extremada rareza de algunas partidas de la porcelana de Meissen y el enorme valor que les confiere la calidad del material empleado, hicieron que fueran empleadas exclusivamente por los estamentos de la nobleza y la realeza. La porcelana de Meissen fue encargada, entre otras, por las realezas rusa, francesa e inglesa, así como por otras casas nobiliarias de países de Europa. De esta simple forma, la porcelana de Meissen se fue repartiendo por diferentes colecciones. Cuando empezaron a emerger las clases acomodadas de Estados Unidos, empezaron también a adquirir piezas de viejas colecciones (como los Vanderbuilt, que comenzaron la suya propia). Algunas de estas colecciones pueden disfrutarse en diferentes museos del mundo
Porselen er et hardt keramisk materiale, vanligvis hvitt eller nesten hvitt...
Porselen er et hardt keramisk materiale, vanligvis hvitt eller nesten hvitt. Det brukes i sammenhenger der man trenger et hardt og sterkt materiale med gode formingsegenskaper, som for eksempel i tallerkener og fat.
Porselen er laget av kaolin (en type leire) og knust stein - feltspat.
Kunsten å lage porselen oppstod i Kina i det 7. århundre, og under Ming-dynastiet (1368-1644) ble kinesisk porselen en stor eksportvare. I ca. år 1600 oppstod det etter kinesisk forbilde en porselensindustri i Japan, og i 18. århundrede ble kinesisk porselen eksportert til hele verden gjennom de østasiatiske kompaniene. De østasiatiske kompaniene drev skipsfart og handel; i Norden var det slike handelsselskaper i Göteborg og i København.
I Europa ble det laget mange keramiske etterlikninger av porselen, og mange forsøk ble gjort på å lage ekte porselen uten å lykkes.
Meisen ved Dresden i Tyskland var den første fabrikken i Europa som klarte å fremstille ekte porselen.
Porcelain of Ming Dynasty at the National Palace Museum
Manufacture royale de porcelaine de Sèvres ist eine der bedeutendsten europäischen Manufakturen zur Herstellung von Porzellan...
Manufacture royale de porcelaine de Sèvres ist eine der bedeutendsten europäischen Manufakturen zur Herstellung von Porzellan.
Die Manufaktur hat seit 1756 ihren Sitz in Sèvres.Manufacture de Vincennes
Im Jahr 1738 wurde die vierte Porzellanmanufaktur Frankreichs im Château de Vincennes am Stadtrand von Paris als Privatunternehmen gegründet. Nach 1745 gewann die Manufaktur finanziell und künstlerisch-handwerklich an Bedeutung. In Vincennes produzierte man bis 1756 unter dem Namen Manufacture de Vincennes.
In Vincennes begann man mit der Nachahmung von Meißener Porzellan. Initiator war der französische Finanzminister Louis Henri Orry de Fulvy, der das französische Porzellan konkurrenzfähig machen und den Import aus dem sächsischen Meissen eindämmen wollte. Er rekrutierte drei ehemalige Arbeiter der Porzellanmanufaktur von Chantilly, die Brüder Gilles und Robert Dubois sowie François Gravant, die mit Porzellanmasse experimentierten. 1745 gelang die Herstellung von Frittenporzellan, das in seiner Verarbeitung eine Reihe neuer Formen und Farben ermöglichte.
Das Geheimnis der Herstellung von Hartporzellan (pâte dure) wurde in Europa um 1708 in Meißen entwickelt werden. Traditionell wurde Porzellan durch die Ostindien-Kompanie aus China als Chinesisches Auftragsporzellan als Famille jaune, noire, rose, verte und aus Japan als Kakiemon- und Imari-Porzellan nach Europa importiert.
Eine der wichtigsten Auftraggeberinnen der Manufaktur war Madame de Pompadour (1721–1764). Aufgrund ihres Einflusses in der Gesellschaft erhielt die Manufaktur eine große Bedeutung. Ihr Geschmack prägte die hergestellten Formen und Farben. 1756 wurde eine Farbe nach ihr benannt, das berühmte Rosé Pompadour. Neben ihrem Einfluss auf die künstlerische Entwicklung der Manunfaktur, gewann die Marquise verschiedene bekannte Künstler als Maler und Modellmeister, wie u. a. Jean-Jacques Bachelier, Jean-Claude Duplessis, François Boucher und Etienne-Maurice Falconet. Patronats. Sie weckte mit ihrem Einfluss das Interesse Ludwig XV. der den Neubau in Sèvres finanzierte, in den die Manufaktur, 18 Jahre nach ihrer Gründung in Vincennes, einzog. Er sicherte die Finanzierung und machte aus ihr einer königlichen Manufaktur. Das durch den König zugesicherte Monopol der Buntmalerei brachte der Manufaktur einen weiteren, entscheidenden Vorteil gegenüber der französischen Konkurrenz.
Manufacture royale de porcelaine de Sèvres
1756 siedelte die Manufaktur in das auf der Route von Paris nach Versailles gelegene Sèvres über. Am 17. Februar 1760 ging sie endgültig in königlichen Besitz über, bis zur Französischen Revolution in deren Folge die Manufaktur 1790 verstaatlicht wurde.
Porcelaine de Sèvres war bis 1769 ausschließlich Weichporzellan (pâte tendre). Nachdem 1760 das Problem des fehlenden Kaolin erkannt worden war und man 1768 Vorkommen nahe Limoges entdeckt hatte, konnte echtes Hartporzellan hergestellt werden. In Sèvres wurden beide Verfahren der Herstellung gepflegt. Aus wirtschaftlichen Gründen wurde die Fabrikation von Weichporzellan durch Napoleon verboten und nach der Französischen Revolution eingestellt. Erst in der 2. Hälfte des 20. Jahrhunderts wurde diese in Vergessenheit geratene Technologie wieder neu entwickelt und ins Repertoire aufgenommen.
Manufacture nationale de Sèvres
Die heutige Manufacture nationale de Sèvres verfügt über ein kleines Porzellanmuseum in dem Teile des seit der Gründung gefertigten Oeuvres, wie Geschirr, Skulpturen sowie Modellen und Formen ausgestellt werden.
Die Produktion der Manufaktur umfasste sowohl Gebrauchsporzellan als auch Stücke die ausschließlich dekorativen Zwecken dienten. Viele der Vasen wurden in unterschiedlicher Größe, in unterschiedlichen Farben, Dekoren, Szenen und Vergoldungen und hergestellt. Dabei wurden einzelne Formen oft über einen längeren Zeitraum hergestellt und lediglich unterschiedlich dekoriert. Die Namen der Stücke leiten sich dabei aus der Form, dem Dekor, oder den Namen von Personen ab.
Oft wurden aus den Einzelstücken Garnituren gebildet. Das Merkmal einer echten Garnitur ist, das die verwendeten Einzelstücke formal harmonieren und eine Einheit bilden. Dabei wurden gleiche Formen unterschiedlicher Größe oder unterschiedliche Formen mit gleichem Dekor und den gemalten Bildfolgen der Themen verwendeter Szenen kombiniert. Im 18. Jahrhundert wurden Garnituren generell aus einer ungeraden Anzahl, meist aus drei oder fünf Stücken gebildet. Garnituren wurden an herausragenden Stellen des Raumes platziert. In der Regel fanden sie auf Kommoden oder Kaminsimsen ihren Platz. Dabei standen sie häufig vor einem Spiegel der die zweite Seite der Bemalung zeigte.Rokoko
VASEN
Allgemein
vases à oreilles , 1755, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C241 Der Name leitet ich ab aus der Form der Griffe in Ohrform (frz.:oreill Ohr)
cuvettes à fleurs Verdun , 1755, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar C214
vase pot pourri Pompadour , 1756, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C239
vases à dauphin , 1756, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C215
Vögel von Louis-David Armand Der Name Dauphin leitet sich vom Name Dauphin ab, der dem erstgeboren Sohn des Französischen Königs und Thronerben als Regent zukam und die Ländereien der Dauphiné erhielt.
vase à tête d'éléphant , 1757, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C249
Die Vase kombiniert wurde mit der Funktion eines Kandelabers kombiniert und vor Spiegeln aufgestellt, um die Lichtmenge zu vergrößern. Sie wird Dodin zugeschrieben. Sie weist die gleiche Basis wie die um 1758 hergestellte vases 'urne antique' auf.
vase hollandois , 1757, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C217,
cuvettes à fleurs à tombeau , 1757, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar C204
Jean-Louis Morin Der Namen ist von der Form eines in der Antike und später in der Renaissance üblichen Sacofarc abgeleitet. Teilweise wurde das Innere durch einzelne Gefache gegliedert, um den Blumen Halt zu bieten. Teilweise wurde Porzelanblumen in die Vase gelegt.
cuvettes à fleurs à masques , 1757, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar C225
vase pot pourri gondole , 1757, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar C248. Es ist eines der ersten Stücke in der in Sèvres Porzellan eine Bootform Verwendung findet.
vases à oreilles , 1758, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C252 Morin.
vase Boileau , 1758, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C251 mit Militärszenen Morin zugeschrieben. Dieser Vasetyp diente ausschließlich dekorativen Zwecken. Der Name leitet sich ab aus dem Namen von Jaques-Rene Boileau de Picardie. Er war der Direktor der Porzellan Manufaktur in Vincennes von 1751 bis 1756 und der Sévres Manufaktur von 1756-1772.
vases hollandois nouveau ovale ,1758, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C233, Die Vase ist ein Beispiel einer dekorativen Vase für Schnittblumen.
vases urne antique ,1758, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C244
Vögel von Louis-David Armand. Der Name leitet sich aus dem Bezug zu einer antiken griechischen Vase ab.
vase pot pourri Hébert , c.1760, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C254, eine Pot-pourri Vase, Vase mit Deckel. Der Name der Person Hébert ist nicht eindeutig. Es könnte sich um einen Marchand-Mercier aus der Zeit handeln.
cuvettes à fleurs à tombeau ,1760, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C206, Genreszenen von Antoine Caton
vase pot pourri à vaisseau or en navire'gondole , c.1761, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar C256. Pot-pourri Vase and Cover Birds possibly by Armand ainé
vases pot pourri feuilles de mirte , c.1761, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C257, Green with birds in landscape, pear shaped with, Greek key pattern on stem.
vases hollandois , 1763, Weichporzellan, Wallace Collection, Inventar Nummer C223,
Hafenszenen Morin zugeschrieben. Die Vase ist ein Beispiel einer dekorativen Vase für Schnittblumen.
Der Name bezieht sich auf die Form der Griffe und die Art der Dekoration. Ab Mitte der 50er Jahre des 17. Jahrhunderts intensiviert sich die archäologische Suche nach Formen der Antike. Der Rokoko und der beginnende Klassizismus existieren gleichzeitig. Die Manufaktur in Sèvres wurde zum Wegbereiter der Klassischen Formensprache in Frankreich und Europa.
Klassizismus
Ab etwa 1770 nahm die etwas vernachlässigte Produktion von Tafelgeschirr wieder zu, während sich der Anteil an Vasen verringerte. Zum Beispiel wurde in dieser Zeit ein Service in antikisierender Gestaltung für Katharina II. von Rußland entworfen. Erwähnenswert sind außerdem die von Lagrenée dem Jüngeren stammenden Essservice im "etruskischen Stil".
Mit Platten als Dekoration für Möbel und Schauobjekte wie Uhren und Barometer hatte die Manufaktur zu Vincennes-Zeiten zögernd angefangen. In Sèvres war diese Produktionssparte ein voller Erfolg. Die Stücke wurden in großer Zahl an Marchand-Merciers (Händler, die außer Haus als Raumausstatter tätig waren) verkauft, die sie von den besten Kunstschreinern montieren ließen.
Zum Ende des Jahrhunderts tauchten auf Sèvres-Porzellanen Gewebestrukturen und naturalistisch gemalte Blumendekore sowie Darstellungen von Vögeln als neue Dekorationselemente auf, außerdem unzählige polychrome, auf der Wiedergabe von römischen und etruskischen Artefakten basierende Dekore. Im selben Zuge erklomm die schon seit 1751 bestehende Fertigung von Figuren und Figurengruppen aus Biskuit-Porzellan ungeahnte Höhen. Aus dem in Sèvres erfundenen, unglasierten und dadurch matten Porzellan, das an Marmor oder Alabaster erinnert, werden noch bis heute Figuren, Büsten, Reliefs und Medaillen hergestellt.
19. Jahrhundert
Wie bei den großen Manufakturen in Berlin und Meissen herrschte im 19. Jahrhundert auch in Sèvres hauptsächlich die Formensprache des 18. Jahrhunderts vor. Typisch ist dabei die überaus farbige, flächendeckende Bemalung der Teile. Charakteristisches Zierporzellan in der ersten Hälfte des Jahrhunderts war die Prunkvase mit deutlichen Empire-Elementen.
Mitte des Jahrhunderts erfand Louis Robert die Pâte sur Pâte-Malerei, ein später auch in den Manufakturen in Berlin und Meißen eingeführtes Verfahren der Porzellan- und Steingutverzierung. Eine Vase aus Sèvres sorgte 1851 auf der Weltausstellung in London für großes Aufsehen. Sèvres und wenig später auch die Porzellanfabrik Minton in Staffordshire/England brachten in den 1860er Jahren diese Technik zur Blüte.
Meissen Porcelain Manufactory
La porcelaine est une céramique fine et translucide produite à partir du kaolin...
La porcelaine est une céramique fine et translucide produite à partir du kaolin.
Le terme « porcelaine » vient du coquillage éponyme de la famille des cypraea, nommé ainsi par sa ressemblance avec la vulve de la truie (porcella : truie en latin). Lorsque les Italiens ramenèrent la porcelaine de Chine au XVe siècle, ils crurent qu'elle était faite de ce type de coquillage broyé, et le nommèrent donc 'porcellana', porcelaine en italien. Ehrenfried Walther von Tschirnhaus et Johann Friedrich Böttger ont trouvé la façon de la faire en 1708 alors qu'ils travaillaient pour la manufacture de Meissen en Allemagne. Les premiers échantillons de kaolin furent introduits en France par le Père d'Entrecolle en 1712. Enfin bien plus tard en 1765, on découvre les gisements de kaolin à Saint-Yrieix-la-Perche au sud de Limoges, ce qui permettra enfin de créer en France la porcelaine chinoise.
Les techniques de fabrication de la porcelaine atteignent leur perfection en Chine au XIIe siècle. Les Britanniques, pour porcelaine, disent d'ailleurs China ou Bone china pour désigner une porcelaine plus tendre en vigueur au Royaume-Uni. La porcelaine de Limoges (France), mondialement connue depuis le XVIIIe siècle, faisait partie des porcelaines les plus fines et les plus réputées. Citons aussi les porcelaines allemandes et polonaises. La porcelaine fait partie des arts du feu
La porcelaine n'est pas issue d'une argile naturelle. Elle est principalement composée d'un mélange de silex, de feldspath et de kaolins, additionnée d'argile à pipe (ball clay) afin d'augmenter sa plasticité. Le silex et le feldspath sont réduits en poudre sous l'action de meules en granit, puis moulus dans un moulin spécial, constitué d'un cylindre en rotation contenant des galets et de l'eau. Le feldspath permet d'abaisser le point de vitrification de la porcelaine lors de la cuisson.
Les véritables porcelaines translucides sont cuites entre 1260°C et 1400°C, mais certaines porcelaines spéciales, contenant plus de kaolin et moins de fondant, par exemple, ont besoin d'une température de cuisson bien supérieure.
La pâte de porcelaine est moulée dans une forme en plâtre. Après séchage, elle subit une première cuisson en dessous de 1000°C. L'objet obtenu est fragile et poreux. Après séchage, cette pièce est trempée dans un bain de glaçure qui après cuisson entre 1300°C et 1400°C donnera à la porcelaine son aspect final : brillant et translucide.
Cette cuisson à haute température provoque un mariage intime et une modification de la matière et surtout donne naissance à la plus parfaite des céramiques.
Sevres porcelain and gilt metal boudoir clock
La porcellana è un particolare tipo di ceramica...
La porcellana è un particolare tipo di ceramica, che si ottiene a partire da impasti con presenza di caolino, feldspato e per cottura a temperature tra i 1200 e i 1400 C°.
La porcellana è stata prodotta per la prima volta dai cinesi, si suppone durante la dinastia Tang, che durò dal 618 al 907 d.C.
Con il miglioramento delle tecniche la dinastia imperiale Song (960-1279 d.C.) decise di istituire fabbriche reali per la sua fabbricazione, destinata ai palazzi reali. Verso il 1100 la produzione si diffuse con apprezzati risultati artistici anche in Corea. Successivamente raggiunse il Giappone, di cui sono caratteristiche le porcellane Kakiemon, a semplici disegni su fondo bianco, e Imari o Arita a decori su fondo blu e rosso.
Dal 1300 la produzione di porcellana dura in Cina raggiunse una vera epoca dell'arte, in cui si distinse la città di Jingdezhen, dove venne alla luce la maggior parte delle opere di quel secolo. I due periodi che si distinsero di più furono quello della dinastia Ming (1368-1644) e Qing (1644-1912), le cui opere sono ancora oggi considerate tesori artistici insostituibili.
Le prime testimonianze dell'esistenza della porcellana arrivano tramite gli scritti di Marco Polo, nel XIII secolo.
Nel secolo successivo i padri Gesuiti riscirono a portare degli esemplari di porcellana dura decorati in bianco e blu in Europa. Tuttavia la sua composizione rimase un mistero a lungo. Venne definita oro bianco e divenne un prodotto di altissimo lusso.
Gli Olandesi riuscirono a stabilire accordi commerciali per importare la porcellana cinese a partire dal 1500 e in seguito nel detennero il monopolio.
Nel 1600 secolo l'importazione della porcellana cinese e il relativo commercio divennero di norma in Europa, fortemente incentivati dall'estendersi dell'uso di bevande in tazza: tè, caffè, cacao.
La prima porcellana in Europa: Meissen o Dresda
Gli europei tentarono svariate volte di raggiungere la perfezione della porcellana dura cinese, senza tuttavia riuscirci. Riuscirono però a creare una versione propria della porcellana: la porcellana tenera. Questa, che vide la luce nel 1575 a Firenze, ebbe costi relativamente minori e quindi maggior diffusione, diffondendosi anche tra i borghesi più agiati.
La produzione si affinò e sorsero importanti centri di produzione in Italia, in Inghilterra e in Francia, ritenuto il centro più importante. Le prime fabbriche furono a Rouen, St. Cloud, Lilla, e Chantilly, ma il centro divenuto più famoso fu senz'altro Sevres dove la produzione si trasferì dalla città di Vincennes.
Agli inizi dell'anno 1700 l'alchimista diciottenne Johann Friedrich Böttger venne letteralmente catturato dell'elettore di Sassonia Augusto il Forte perché questi riteneva che fosse in grado di trasformare i metalli vili in oro.
Venne tenuto prigioniero in Dresda, e obbligato a portare avanti esperimenti in tal senso, che rimasero senza frutto. Nel 1703 tentò la fuga verso Praga, ma venne ripreso e condotto indietro. Per sua relativa fortuna venne in contatto con il proprietario di una fabbrica di vetro, Ehrenfried Walter von Tschirnhaus. Questi aveva speso i precedenti vent'anni a cercare di riprodure la porcellana dura e si convinse del talento di Böttger. Si adoperò perché dalla ricerca della formula per l'oro vero e proprio, si passasse a quella per l'oro bianco.
Sempre sotto custodia Böttger eseguì svariati esperimenti e trovò la formula giusta per produrre la porcellana dura, probabilmente nel 1708 o 1709, presso Dresda. Venne riportato in un laboratorio del castello di Albrechtsburg, nella città di Meissen, dove si avviò la produzione vera e propria. Poiché la scoperta avvenne a Dresda, la porcellana di Meissen è spesso definita Porcellana di Dresda.
La scopertà non gli portò affatto fortuna: per timore che rivelasse un segreto industriale con un valore economico impressionante (e per dispetto di non aver ottenuto la formula dell'oro), Böttger venne letteralmente rinchiuso nel castello e condusse la manifattura da una prigione dorata. Di qui fu liberato solo nel 1714. Sebbene avesse poco più di 30 anni era profondamente malato, molto probabilmente per aver dovuto lavorare con pesanti catene in un laboratorio privo di aerazione. Morirà nel 1719.
La Manifattura di Meissen stabilì un monopolio della produzione di porcellana dura e si ispirò inizialmente agli originali orientali per forme e decori. Successivamete lo stile si evolse seguendo le mode e facendo emergere soluzioni del tutto inedite soprattutto per la pittura su porcellana, ad opera di Horoldt.
Ancora oggi ha sede in zona una fiorente industria artistica, di valore riconosciuto.
Attraverso una serie di vicende i dettagli della produzione giunsero infine a Limoges, dove si erano scoperti depositi di caolino, successivamente alla Manifattura di Vienna e infine al resto dell'Europa.
Le porcellane francesi: Chantilly, Limoges, Sèvres
La produzione della porcellana francese ha origine in Chantilly dove, nel 1730, il Duca di Borbone stabilì una manifattura presso il castello locale. Poiché il Duca era un appassionato collezionista di porcellane giapponesi, la manifattura fece di questo stile la sua priorità.
I primi pezzi furono dunque ispirati allo stile Kakiemon, caratterizzato da decori in blu con disegni di ramoscelli o peonie. Nel 1735 la manifattura ottenne persino una speciale patente da Luigi XV, che specifica il diritto di fabbricare porcellane in imitazione della porcellana del Giappone.
L'artista ingaggiato dal Duca fu Jean-Antoine Fraisse, che trasse ispirazione dal Libro dei Disegni Cinesi, del 1735.
A prescindere dalla delicatezza del disegno e della smaltatura, va ricordato che la produzione non fu di vera e propria porcellana dura, ma di porcellana tenera o ceramica il cui color crema veniva mascherato da una smaltatura bianco latte. Poiché già nel 1750 iniziò la concorrenza da parte dei centri di Vincennes - Sevres, la produzione fu limitata e i pezzi di questa provenienza sono assai rari.
Nel 1738 artigiani provenienti da Chantilly, fondarono la manifattura di Sèvres, presso Chateau de Vincennes. La produzione si dedicò a pezzi finemente decorati e smaltati in oro, che si rivolgevano alle classi altamente privilegiate. La famiglia reale stessa garantì un contratto di esclusiva per la produzione di porcellana in Francia, insieme con il titolo di Manifattura reale di Porcellana. Il re Luigi XV possedeva, di fatto, una parte della manifattura, e rilevò quanto restava nel 1759: ritenne di essere il miglior ambasciatore possibile della superba qualità delle porcellane francesi, che avevano raggiunto una clientela ampia, sia nel loro paese che all'estero. Il re viaggiò molto per mostrare la reputazione di Sèvres, che fu famosa per i suoi colori intensi e brillanti e per la finezza dei suoi smalti. Inoltre commissionò lavori monumentali per la sua collezione personale.
Tuttavia, tanta preferenza destò forti malumori negli altri artisti e produttori che si videro danneggiati dal monopolio imposto. Luigi XV fu costretto a cedere, ma volle mantenere l'esclusiva alcune tecniche particolari, come la doratura. Queste accortezze mantennero Sèvres in una posizione di privilegio per la produzione di pezzi maggior finezza e costo, in un'epoca che basava tutta l'arte decorativa sull'ostentazione sfrenata. La produzione conobbe una vera epoca d'oro quando si rinvennero depositi di caolino presso la regione di Limoges, il che eliminò la necesstà di importare il materiale dall'Austria. In quella zona sorsero anche altre piccole manifatture di porcellana, con produzioni più limitate. In tal senso il termine porcellana di Limoges indica la provenienva di un'area geografica generica e non di un vera e propria manifattura specifica.
Lo splendore di Sèvres ebbe una brusca battuta d'arresto con la violenta crisi economica e i disordini generati dalla Rivoluzione Francese. Praticamente in rovina, la manifattura venne dichiarata proprietà del governo e cercò di sopravvivere con una forza lavoro molto ridotta.
All'inizio del 1800 passò in carico alla direzione di Alexander Brongniart, un uomo con scarsa competenza del settore, ma grande cultura in chimica, botanica, zoologia e geologia. Brogniart applicò la sua non comune cultura e intelligenza a far rinascere la manifattura, che vide rifiorire tanto la qualità del design quanto il livello produttivo.
Sèvres si indirizzò infine anche su linee meno esclusive, ma più spendibili presso la ricca borghesia. Riuscì, negli anni, a mantenere tanto il favore della corte, come con Napoleone, quanto a conquistare ampi strati di società, grazie a una qualità che non venne a compromessi nemmeno per le produzioni più semplici e di largo consumo. Furono molti gli artisti famosi che lavorarono per la manifattura, che era di per sè garanzia di altissima ricerca stilistica e poteva pagare i migliori pittori del mercato. Tra di essi ricordiamo Jean-Honoré Fragonard.Sèvres creò anche il primo museo del mondo dedicato esclusivamente alla porcellana, e vi espose tanto veri gioielli di antichità quanto le sue stesse produzioni.
Capodimonte, Napoli
La scoperta dello sfortunato Bottger diede grande impulso alla produzione di porcellane in tutti i paesi. Nel 1738 Carlo di Borbone sposa Maria Amalia di Sassonia, nipote di Augusto il Forte, che aveva patrocinato la prima fabbrica di porcellana dura europea. Carlo volle avviare una produzione che fosse ala pari di quella, ormai famosissima, di Meissen e fece avviare i lavori per la prima fabbrica.
Questa sorse poco distante dal suo palazzo, sulla collina di Capodimonte e venna quindi detta la Real Fabbrica di Porcellana di Capodimonte. Furono addetti alla fabbrica pochi artigiani specializzati: Livio Vittorio Schepers e suo figlio Livio Schepers, Giovanni Caselli furono incaricati dell'impasto. Lo scultore fiorentino Giuseppe Gricci venne ingaggiato come modellatore. Il pittore Giuseppe Della Torre e l'intagliatore Ambrogio Di Giorgio chiudevano l'equipe artistica. Forono, come in tutti gli altri casi, necessari vari esperimenti per trovare la giusta formula della porcellana. Solo alla scoperta di un deposito di caolino presso Catanzaro fu, infine, possibile avviare una produzione venne ben presto considerata superiore a quella francese.
Nel 1759, tuttavia, Carlo successe a Filippo V come Re di Spagna e diede ordine che tutta la produzione, artisti e operai inclusi, venissero in blocco trasferiti presso il Palazzo Reale di Buen Retiro, a Madrid. Qui la fabbricazione cesssò nel 1808. Perdurò inetterrotta, invece, a Napoli.
Carlo di Borbone ebbe un figlio, Ferdinando. Questi successe al trono di suo padre in Napoli come Ferdinando IV Re di Napoli (1759-1816) e, successivamente, con il nome di Ferdinando I Re delle due Sicilie (1816-1825). Volle avviare una nuova produzione di porcellane, cosa che fece nel 1771 nella Reggia di Portici, e successivamente nel Palazzo Reale di Napoli.
Naque così la Real Fabbrica Ferdinandea le cui opere furono contrassegnate da una lettera N coronata, in colore azzurro. Il periodo di maggior splendore fu dal 1780 al 1799, tuttavia nel 1806 Napoli venne conquistata dai Francesi. Questi non avevano alcun interesse a mantenere una produzione in concorrenza con la loro e vendettero le attrezzature ad imprenditori locali, tra cui Giovanni Poulard-Prad. Questo permise alla zona di mantenere viva la sua tradizione artistica, fiorente ancora oggi e famosa per i suoi fiori in porcellana.
Ginori e Richard-Ginori
Nel 1735 nasce, a Sesto Fiorentino, la Manifattura di Doccia, su progetto del marchese Carlo Ginori che veniva definito scienziato dilettante. L'intento era di fornire ad un paese soprattutto dedito all'argicoltura nuovi orizzonti commerciali che lo aiutassero a uscire da una forte crisi politica segnata dalla successione dei Medici verso i Lorena.
Ginori investì molto sul progetto, sia per aiutarl a superare i noti problemi tecnici e di approvvigionamento delle materie prime sia per fornire agli artisti riferimenti culturali di pregio. Acquistò varie opere tardo barocche di valore, pubblicazioni di arte e di architettura, calchi di opere d'arte, cammei, terrecotte, sculture, cere.
I primi due decenni di attività furono pionieristici, e produssero soprattutto gruppi di statue, servizi da tavola e bassorilievi istoriati per decorarli. Tuttavia l'impegno ripagò dello sforzo: già nel 1774 la Manifattura occupava oltre 100 operai e fabbricava maioliche e porcellane da arredamento e da tavola di grande gusto artistico, amate in tutta Europa.
Nello spazio di pochi decenni la manifattura divenne un'azienda di notevoli dimensioni; nel 1774 occupava già oltre 100 operai. Fabbricava maioliche e porcellane di grande pregio artistico, per le quali era conosciuta in tutta Europa. Tipiche di questa produzione sono i decori del tulipano e del galletto, tanto apprezzati da venire prodotti per tutto il secolo.
La produzione ha grande successo e dà un tocco squisitamente italiano alle sue opere. Nel 1850 e 1851 viene prodotto il Vaso dei Medici o Vaso Mediceo un modello destinato ad avere una considerevole fortuna: un vaso di ampie dimensioni dalla forma a campana rovesciata che poggia su un unico piede, spesso di forma quadrata, e presenta due piccole anse in basso. Venne detto così poiché si ispirava alla forma dei grandi vasi marmorei della Villa Medici a Roma. Ne vengono tutt'oggi prodotti diversi esemplari.
Nel 1896, a causa di problemi finarnziari, i marchesi Ginori sono costretti a vendere la Manifattura di Doccia al produttore di ceramiche milanese Richard. Nasce così la Richard-Ginori.
The Art of Porcelain
Porcelain is a ceramic material made by heating raw materials...
Porcelain is a ceramic material made by heating raw materials, generally including clay in the form of kaolin, in a kiln to temperatures between 1,200 °C (2,192 °F) and 1,400 °C (2,552 °F). The toughness, strength, and translucence of porcelain arise mainly from the formation of glass and the mineral mullite within the fired body at these high temperatures .
Porcelain derives its present name from its resemblance to the cowrie shell, which in old Italian porcellana, from feminine of porcellano, of a young sow (from the shell's resemblance to a pig's back), from porcella, young sow, diminutive of porca, sow, from Latin, feminine of porcus, pig, and from the Greek πὀρκος, (porcos). Properties associated with porcelain include low permeability and elasticity; considerable strength, hardness, glassiness, brittleness, whiteness, translucence, and resonance; and a high resistance to chemical attack and thermal shock.
For the purposes of trade, the Combined Nomenclature of the European Communities defines porcelain as being "completely vitrified, hard, impermeable (even before glazing), white or artificially coloured, translucent (except when of considerable thickness) and resonant." However, the term porcelain lacks a universal definition and has "been applied in a very unsystematic fashion to substances of diverse kinds which have only certain surface-qualities in common" (Burton 1906).
Porcelain is used to make table, kitchen, sanitary, and decorative wares; objects of fine art; and tiles. Its high resistance to the passage of electricity makes porcelain an excellent insulator. Dental porcelain is used to make false teeth, caps and crowns.Scope, materials and methods
Scope...
The most common uses of porcelain are the creation of artistic objects and the production of more utilitarian wares. It is difficult to distinguish between stoneware and porcelain because this depends upon how the terms are defined. A useful working definition of porcelain might include a broad range of ceramic wares, including some that could be classified as stoneware.
Materials...
Clay is generally thought to be the primary material from which porcelain is made, even though clay minerals might account for only a small proportion of the whole. The word "paste" is an old term for both the unfired and fired material. A more common terminology these days for the unfired material is "body", for example, when buying materials a potter might order an amount of porcelain body from a vendor.
The composition of porcelain is highly variable, but the clay mineral kaolinite is often a significant component. Other materials can include feldspar, ball clay, glass, bone ash, steatite, quartz, petuntse and alabaster; further information on these formulations is given "soft-paste porcelain."
The clays used are often described as being long or short, depending on their plasticity. Long clays are cohesive (sticky) and have high plasticity; short clays are less cohesive and have lower plasticity. In soil mechanics, plasticity is determined by measuring the increase in content of water required to change a clay from a solid state bordering on the plastic, to a plastic state bordering on the liquid, though the term is also used less formally to describe the facility with which a clay may be worked. Clays used for porcelain are generally of lower plasticity and are shorter than many other pottery clays. They wet very quickly, meaning that small changes in the content of water can produce large changes in workability. Thus, the range of water content within which these clays can be worked is very narrow and the loss or gain of water during storage and throwing or forming must be carefully controlled to keep the clay from becoming too wet or too dry to manipulate. This property also contributes to porcelain's use as a slipcasting body.[dubious – discuss]
Methods
The following section provides background information on the methods used to form, decorate, finish, glaze, and fire ceramic wares.
Forming. The relatively low plasticity of the material used for making porcelain make shaping the clay difficult. In the case of throwing on a potters wheel it can be seen as pulling clay upwards and outwards into a required shape and potters often speak of pulling when forming a piece on a wheel, but the term is misleading; clay in a plastic condition cannot be pulled without breaking. The process of throwing is in fact one of remarkable complexity.
To the casual observer, throwing carried out by an expert potter appears to be a graceful and almost effortless activity, but this masks the fact that a rotating mass of clay possesses energy and momentum in an abundance that will, given the slightest mishandling, rapidly cause the workpiece to become uncontrollable.
Glazing. Unlike their lower-fired counterparts, porcelain wares do not need glazing to render them impermeable to liquids and for the most part are glazed for decorative purposes and to make them resistant to dirt and staining. Great detail is given in the glaze article.Many types of glaze, such as the iron-containing glaze used on the celadon wares of Longquan, were designed specifically for their striking effects on porcelain.
Decoration.
Porcelain wares may be decorated under the glaze using pigments that include cobalt and copper or over the glaze using coloured enamels. Like many earlier wares, modern porcelains are often bisque-fired at around 1000 degrees Celsius, coated with glaze and then sent for a second glaze-firing at a temperature of about 1300 degrees Celsius or greater. In an alternative method particularly associated with Chinese and early European porcelains, the glaze is applied to the unfired body and the two fired together in a single operation. Wares glazed in this way are described as being green-fired or once-fired.
Firing.
In this process, green (unfired) ceramic wares are heated to high temperatures in a kiln to permanently set their shapes. Porcelain is fired at a higher temperature than earthenware or stoneware so that the clay can vitrify and become non-porous.
Categories of porcelain
Western porcelain is generally divided into the three main categories: hard-paste, soft-paste, and bone, depending on the composition of the paste, the material used to form the body of a porcelain objectHard paste
Main article Hard-paste porcelain
Some of the earliest European porcelains were produced at the Meissen factory in the early 18th century; they were formed from a paste composed of kaolinite, quartz, and alabaster and fired at temperatures in excess of 1,350 °C (2,462 °F), producing a porcelain of great hardness and strength. Later, the composition of the Meissen hard paste was changed and the alabaster was replaced by feldspar, allowing the pieces to be fired at lower temperatures. Kaolinite, feldspar and quartz (or other forms of silica) continue to provide the basic ingredients for most continental European hard-paste porcelains.
Soft paste
Its history dates from the early attempts by European potters to replicate Chinese porcelain by using mixtures of china clay and ground-up glass or frit; soapstone and lime were known to have also been included in some compositions. As these early formulations suffered from high pyroplastic deformation, or slumping in the kiln at raised temperature, they were uneconomic to produce. Formulations were later developed based on kaolin, quartz, feldspars, nepheline syenite and other feldspathic rocks. These were technically superior and continue in production.
Bone china
Although originally developed in England to compete with imported porcelain, Bone china is now made worldwide. It has been suggested that a misunderstanding of an account of porcelain manufacture in China given by a Jesuit missionary was responsible for the first attempts to use bone-ash as an ingredient of Western porcelain (in China, china clay was sometimes described as forming the bones of the paste, while the flesh was provided by refined porcelain stone). For whatever reason, when it was first tried it was found that adding bone-ash to the paste produced a white, strong, translucent porcelain. Traditionally English bone china was made from two parts of bone-ash, one part of china clay kaolin and one part china stone (a feldspathic rock), although this has largely been replaced by feldspars from non-UK sources.
History
Chinese porcelain
Porcelain is generally believed to have originated in China. Although proto-porcelain wares exist dating from the Shang Dynasty, by the Eastern Han Dynasty (100-200 CE) high firing glazed ceramic wares had developed into porcelain, and porcelain manufactured during the Tang Dynasty period (618–906) was exported to the Islamic world where it was highly prized.[2] Early porcelain of this type includes the tri-color glazed porcelain, or sancai wares. Historian S.A.M. Adshead writes that true porcelain items in the restrictive sense that we know them today could be found in dynasties after the Tang,during the Song Dynasty, Yuan Dynasty, Ming Dynasty, and Qing Dynasty.
By the Sui and Tang dynasties, porcelain had become widely produced. Eventually, porcelain and the expertise required to create it began to spread into other areas; by the seventeenth century, it was being widely imported to Europe.
Islamic porcelain
In the 9th century, Chinese porcelain reached the Abbasid caliphate. A passage in a work written by Muhammad ibn al-Husayn al-Baihaki (circa 1059) stated that the governor of Khorasan, 'Ali ibn 'Isa, sent as a present to the caliph Harun al-Rashid (786-809), "twenty pieces of Chinese Imperial porcelain (Chini faghfuri), the like of which had never been seen at a Caliph's court before, in addition to 2,000 other pieces of porcelain".
The influence of blue and white porcelain of the Yuan and Ming dynasties is evident in many ceramics made by Muslim potters. Wares made in the town of Iznik in Anatolia, are particularly notable and had major influence on European decorative arts, for example on Italian Maiolica.
European porcelain
These exported Chinese porcelains of the seventeenth and eighteenth centuries were held in such great esteem in Europe that in the English language china became a commonly–used synonym for the Franco-Italian term porcelain. After a number of false starts, such as the Medici porcelain, the European search for the secret of porcelain manufacture ended in 1708 with the discovery by Ehrenfried Walther von Tschirnhaus and Johann Friedrich Böttger of a combination of ingredients, including Colditz clay (a type of kaolinite), calcined alabaster, and quartz, that produced a hard, white, translucent porcelain. It appears that in this discovery technology transfer from East Asia played little part.
Meissen
Tschirnhaus and Böttger were employed by Augustus the Strong and worked at Dresden and Meissen in the German state of Saxony. Tschirnhaus had a wide knowledge of European science and had been involved in the European quest to perfect porcelain manufacture when in 1705 Böttger was appointed to assist him in this task. Böttger had originally been trained as a pharmacist; after he turned to alchemical research, it was his claim that he knew the secret of transmuting dross into gold that attracted the attention of Augustus. Imprisoned by Augustus as an incentive to hasten his research, Böttger was obliged to work with other alchemists in the futile search for transmutation and was eventually assigned to assist Tschirnhaus. One of the first results of the collaboration between the two was the development of a red stoneware that resembled the red stoneware of Yixing.
A workshop note records that the first specimen of hard, white European porcelain was produced in January 1708. At the time, the research was still being supervised by Tschirnhaus; however, he died in October of that year. It was left to Böttger to report to Augustus in March 1709 that he could make true white porcelain. For this reason, credit for the European discovery of porcelain is traditionally ascribed to him rather than Tschirnhaus.
The Meissen factory was established in 1710 after the development of a kiln and a glaze suitable for use with Böttger's porcelain, which required firing at temperatures greater than 1,350 °C (2,462 °F) to achieve translucence. Meissen porcelain was once-fired, or green-fired, in the Chinese manner. It was noted for its great resistance to thermal shock; a visitor to the factory in Böttger's time reported having seen a white-hot teapot being removed from the kiln and dropped into cold water without damage. Evidence to support this widely disbelieved story was given in the 1980s when the procedure was repeated in an experiment at the Massachusetts Institute of Technology.
Other developments
William Cookworthy discovered deposits of china clay in Cornwall, making a considerable contribution to the development of porcelain and other whiteware ceramics in the United Kingdom. Cookworthy's factory at Plymouth, established in 1768, used Cornish china clay and china stone to make porcelain with a body composition similar to that of the Chinese porcelains of the early eighteenth century.
Art in China antique porcelain;古瓷器纹饰欣赏
Porslin är en av tre huvudgrupper av keramiska tillverkningssätt...
Porslin är en av tre huvudgrupper av keramiska tillverkningssätt, som till skillnad från andra keramer innehåller kaolin.
På svenska används ofta oriktigt i dagligt tal benämningen "porslin" om allt glaserat lergods med ljus bottenfärg, således även om den ogenomskinliga porösa fajansen. Porslinet är typiskt vitt, något transparent och mycket kompakt, hur tunt det än är format.
Porslinet kom till Europa med Marco Polo, som berättade om den kinesiska keramiken när han kom hem till Italien efter sina resor. Ordet kommer av italienska, porcellana, som ursprungligen är namnet på porslinssnäckor, av vars hårda, glänsande skal man oriktigt förr trodde att det orientaliska porslinet var berett.
Porslin används till bordserviser, till konstgjorda tänder, leksaker, särskilt porslinsdockor, sanitetsprodukter som toalettstolar, och prydnadsföremål. Porslinets kvalitet bedöms efter dess transparens, vithet, hårdhet, kompakthet, och elasticistet. Det brukar som regel dekoreras.
Porslinets typer ...
Porslin utmärker sig genom det halvgenomskinliga, hårdbrända, i brottet nästan förglasade godset. Dess huvudsakliga beståndsdel är kaolin och fältspat, och därtill ingår kvarts. Olika mängder av dessa ingredienser skapar olika former av porslin.
Porslinets ingredienser smälter vid mycket hög temperatur (1 200…1 300 °C). Detta gör att leran sintrar helt, det vill säga att den blir helt tät och kan alltså hålla vätska utan glasyrens skydd till skillnad från de något porösare keramerna flintgods och fajans. Olika bränngrader ger också olika typer, och bränningen kan ske i temperaturer mellan 780 °C och 1410 °C.
Vanligen är det överdraget med en glasyr av i huvudsak samma beståndsdelar som själva godset; dock förekommer även oglaserat porslin, särskilt som material för grupper, statyetter och liknande föremål. Detta kallas biskvi (biscuit). En närstående keramisk produkt är parian.
En av-art av det egentliga, äkta porslinet är det lättsmälta, naturliga porslinet, i vilket förutom kaolin även ben ingår. Glasyren är här bly- och boraxhaltig. Till porslinet räknas slutligen som en tredje klass det lättsmälta, konstgjorda porslinet, vanligen kallat sèvresporslin, en tillverkning, som i själva verket är närmare besläktad med glaset, då den för porslinet egendomliga beståndsdelen kaolin helt och hållet saknas, men som för övrigt med avseende på genomskinlighet och dekoration har porslinets karaktär. Båda dessa senare arter kan med ett gemensamt namn kallas frittporslin
Porslinets historia
Porslinets ursprung ...
Tillverkningen av porslin var sedan långa tider tillbaka känd och övad i Kina och Japan; det engelska namnet på porslin är också china. I Europa blev dessa tillverkningar, som dittills endast i enstaka exemplar funnit vägen till de rikes och förnämes skattkamrar, allmännare kända först sedan holländarna, ungefär i början av 1600-talet, övertagit den österländska handeln.
Det kinesiska och japanska porslinets goda egenskaper, dess hårdhet och klang samt dess glänsande färgprakt väckte allmän beundran. Genom de ostindiska kompanier, som under 1600- och 1700-talet upprättades i flera länder, bland annat även Sverige, ökades införseln av så kallat ostindiskt (d v s kinesiskt eller japanskt) porslin, i en otrolig grad. Endast för Sverige kunde de under ett årtionde införda pjäserna räknas i milliontal. Det blev här till och med rätt vanligt, att man det ena året beställde sin bordsservis med heraldiskt vapen, monogram och övrig ornering efter medsänd ritning och sedan fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta förklarar, hur en sådan mängd av porslinspjäser med helt och hållet europeisk ornering, men av österländsk tillverkning hos oss ännu överallt anträffas. Exempelvis kan nämnas bålar med efterbildning av svenska bankosedlar o.d.
Försök till europeisk efterbildning...
Å andra sidan manade alstren av denna industri till efterbildning i Europa, där dock den väsentligaste förutsättningen för porslinstillverkning, kaolinleran, ännu var okänd. Så uppstod på 1600-talet, med Delft till huvudort, den holländska fajansindustrin, vilken rörde sig med kinesisk-japanska former och liknande ornering och som i sin ordning mäktigt inverkade på fajanstillverkningen i hela det övriga Europa. Så uppstod vidare vid slutet av 1600-talet det ovannämnda franska frittporslinet, Sèvresfabrikens sedermera så berömda "porcelaine a pate-tendre", i vilket ingick soda, gips, kalk, sand, gummiartade beståndsdelar, men ännu inte kaolin. Genom sin konstnärliga dekoration, godsets mjuka, gräddlika glans, väl även genom sin sällsynthet ha "vieux sevres"-tillverkningarna från 1700-talets mitt vunnit stort anseende. Liknande fabrikat tillverkades även på åtskilliga andra orter i Frankrike, och även i Sverige anställde man vid den gamla Mariebergsfabriken försök i samma riktning.
Hemligheten blir känd ...
Slutligen upptäcktes kaolinleran även i Europa. Detta skedde genom Johann Friedrich Böttger, apotekare, alkemist och guldmakare, i tjänst hos August den starke av Sachsen. Det första äkta naturliga porslinet tillverkades av honom 1709, och Meissen blev Europas första, egentliga ort för porslinsfabriker. Tillverkningssättet hölls i början hemligt, men snart spred sig kännedomen om det till andra håll.
Kaolin upptäcktes flerstädes, och det blev under 1700-talet ett mode att för nästan varje hov anlägga en privilegierad porslinsfabrik. Så uppstod fabrikerna i Wien, Berlin, Fürstenberg, Nymphenburg, Ludwigsburg. På samma sätt gick det i andra länder, i England och Ryssland, i Holland, Danmark och Sverige, men även i Italien, Spanien och Frankrike, där Sèvres efter 1768 började tillverka jämväl "porcelaine å pate-dure", d.v.s. naturligt äkta porslin. England blev hemorten för det naturliga fritt-porslinet (Chelsea m.fl. orter).
I Sverige tillverkades det första porslinet vid Marieberg den tid (1767-69), som P. Berthevin förestod fabriken. Tillverkningen fortsattes sedermera under hans efterträdare H. Sten och upptogs slutligen vid 1800-talets mitt även vid Rörstrand. Under början av 1900-talet tillverkades porslin både vid Rörstrand och Gustavsberg, vilkas huvudfabrikation dock utgjordes av annat keramiskt gods. 1898 grundades Göteborgs porslinsfabrik, 1910 Gefle porslinsbruk och 1911 Lidköpings porslinsfabrik.
Tillverkningen moderniseras ...
Den moderna porslinstillverkningen har till en stor del beträtt nya banor. Ifrån att vara en förnäm lyxartikel har det hållfasta porslinet övergått till en förbrukningsvara, naturligtvis föga dekorerad. Samtidigt har dock den rent konstnärliga produktionen vid alla fabriker tagit ett ofantligt uppsving. Man har också med kemins hjälp för olika ändamål sammansatt och provat nya lerblandningar, glasyrer och färger. Så till exempel står det porslin, som tillverkas vid de svenska fabrikerna, i allmänhet ganska nära det ovannämnda engelska naturliga fritt-porslinet.
Rörstrand har dock även specialiserat sig på fältspatäkta porslin och framställer därav konstindustriella föremål. Sèvres har i sitt "porcelaine nouvelle" åstadkommit en ny och förträfflig massa, och på liknande sätt experimenteras vid de stora engelska och tyska fabrikerna. Dekorationen följer i det hela samma riktning som övriga arter av konstindustrin, i det att den konstnärliga pånyttfödelse, som vid 1800-talets slut gör sig gällande på dekorationskonstens alla områden, även här visar sig i en fri personlig formgivning, löst från beroendet av de historiska "stilarna". I konstnärligt avseende ha de två stora danska fabrikerna "Den kongelige", som utvecklat underglasyrmålningens teknik, och "Bing og Gröndahl" ryckt fram i första ledet under 1900-talet. Svenska staten har i Nationalmuseum en ganska rik och representativ samling porslin från olika länder och tider.
Dekorationsstilar ...
Den europeiska porslinstillverkningen lånade till en början sina former och sin dekoration från det kinesisk-japanska porslinet; senare gjorde sig rokokons stiluppfattning gällande. Den fann i porslinet ett synnerligen tacksamt material och framträdde inte bara i grundformerna, utan även i den plastiska och i den målade dekorationen.
Under 1800-talets senare hälft visade sig även på porslinstillverkningens område den antikdyrkan, som karakteriserar tiden. Man sökte för moderna ändamål använda antika vasformer eller åtminstone att till cirkeln och cylindern återföra rokokons svängda konturer, över de sålunda vunna odelade ytorna utbreder sig en på antika figur- och prydnadsmotiv grundad dekoration. Här är fabriken i Wien synnerligen anmärkningsvärd.
Det typiska kinesiska porslinet, blått och vitt porslin, är målat i koboltblått blom- och växtmönster, eller med andra naturliga motiv, eller omålat, det så kallade Blanc-de-Chine. Under rokokon började Kina på europeisk beställning tillverka dekorationer i rosa och grönt, de så kallade famillie verte och famillie rose. Famillie verte uppstod under kejsare Kangxi (1662-1722), och kännetetcknas av dekorationer i grönt och järnoxidrött och sparsamt användande av andra färger. Famille rose uppstod 1720 och använder främst rosa och violetta nyanser. Även två andra färgskalor har förekommit, Famille jaune, en variation av Famille verte men där porslinets underfärg är gul, samt Famille noire med svart underfärg. Många av dessa dekorerades i Guangzhou (med annan transkribering Canton) i södra Kina, och kallas Cantonporslin, med typiska motiv av fåglar, blommor och insekter. Särskilt Famillie Rose tillverkades i Guangzhou. Även Kraakporslin blev en populär importvara. Svenska ostindiska kompaniet var den största importören av kinesiskt Cantonporslin 1731-1813.
The Forbidden City故宫藏瓷 ...English version
Porcelán (zastarale též porculán) je keramická hmota, vzniklá vypálením hmoty vzniklé promísením kaolinu a dalších příměsí (viz dále "Složení")...
Porcelán (zastarale též porculán) je keramická hmota, vzniklá vypálením hmoty vzniklé promísením kaolinu a dalších příměsí (viz dále "Složení"). Používá se pro výrobu nádobí, sanitární keramiky, elektrických izolátorů a mnoha dalších předmětů (zubní korunky, hlavičky panenek aj.).
Tajemství pálení porcelánu první objevili v Číně. Už zhruba od roku 700 př.n.l. se v Číně pálí tzv. protoporcelán. Jsou to ještě ne zcela bílé, ani transparentní výrobky. Pravý porcelán se v Číně vyrábí asi až od 7. století n.l. Název kaolín vnikl od názvu kopce Gao-ling, kde těžili porcelánovou hlínu. Porcelánové zboží s celadonovou glazurou bylo určeno jen pro císaře a jeho dvůr. Do Evropy se dostal porcelán kolem roku 1290, kdy ho dovezl ze svých cest po Asii Marco Polo. Název „porcelán“ vznikl z italského slova „porcella“ - mušle, protože ji hmotou připomíná a když se kousek odštípne, zůstane po něm ploška připomínající mušli. Od té doby se Evropa snažila porcelán vyrobit sama. Po nějaké době, kolem 15. století se sice začal porcelán z Číny dovážet ve větším množství, ale bylo to stále velmi drahé zboží, které se vyvažovalo zlatem.
Evropa zatím nedokázala pálit na tak vysoké teploty, jaké porcelán vyžaduje. Jedna z prvních evropských napodobenin byla tzv. Medičejský porcelán v 15. století v Itálii. Byla to pórovina ze směsi bíle se pálících jílů, která nedosahovala takové pevnosti a už vůbec ne transparentnosti. Byla dekorována kobaltem, kterým se napodobovali čínské vzory. Ty se uplatnily i na známé delfské fajánsi z Holandska, která napodobovala i tvary čínských nádob. Objevit složení porcelánové hmoty se v Evropě podařilo po více než desetiletém úsilí až Ehrenfriedu Waltheru von Tschirnhaus a saskému lékárníku Johannu Friedrichu Böttgerovi (Janu Bedřichu Böttgerovi) r. 1708 v Míšni. Jeho první pokusy připomínali spíše tvrdou kameninu. Střep byl velmi pevný, slinutý, ale měl hnědočervenou barvu. Hmota se lila do kovových tepaných forem. Poté si všiml bílého prášku, který se používal na pudrování barokních paruk, a tak objevil naleziště kaolínu. Vyrábělo se na Míšeňském hradě, pracovní postup byl pečlivě střežen, a tajemství výroby bylo rozděleno na několik lidí. Roku 1718 se podařilo několika lidem z hradu utéct a roku 1719 byla založena porcelánka ve Vídni.
[editovat] Porcelán v Čechách První česká porcelánka byla založena roku 1792 ve Slavkově, druhá o 2 roky později v Klášterci nad Ohří, pak v Březové a Kysiblu roku 1803. Další porcelánky můžeme nalézt v Březové, Lokti, Dolní Chodově, Praze, Dalovicích a dalších městech.
Na konci 18. století se v severozápadních Čechách uskutečnilo několik pokusů s výrobou porcelánu, protože bylo známo, že se zde nalézají ložiska kvalitního kaolínu. V sousedním Durynsku vznikala již v průběhu druhé poloviny 18. století řada malých porcelánek. Tyto podniky inspirovaly podnikatele, kteří chtěli využít surovinové zdroje na Karlovarsku. Nejstarším podnikem na našem území bylo založení malé manufaktury v obci Háje u Horního Slavkova v roce 1789. Její snahy byly však málo úspěšné, jednak pro nedostatek finančních prostředků, jednak pro malý počet pracovníků. Úroveň prvních porcelánových výrobků byla zřejmě nízká. Společnost se rozpadla a výroba zde po čtyřech letech zanikla.
Horní Slavkov První naší úspěšnou továrnou na výrobu porcelánu, které se podařilo udržet výrobu dodnes, se stal podnik v Horním Slavkově. Vznik továrny zde podnítil v roce 1792 důlmistr Jan Jiří Paulus ve spolupráci s Janem Reumannem a Janem Pöschlem. Zakladatelé se snažili roku 1793 získat privilegium na výrobu porcelánu, ale jejich žádost nebyla úspěšná. Z postojů vídeňských úřadů vyplývá, že neměly zájem na vzniku porcelánek v oblasti severozápadních Čech především proto, aby neohrozili pozice preferované císařské vídeňské porcelánky. Bylo však také zřejmé, že první výrobky nově vzniklých provozů byly málo kvalitní.
První majitelé slavkovské továrny tedy nebyli příliš úspěšní, takže podnik byl prodán roku 1800 Luise Greinerové. Zlepšení situace továrny nastalo až v době, kdy do podniku vstoupil roku 1803 zeť L. Greinerové, lékař Jan Jiří Lippert ze Slavkova. Ten továrnu roku 1808 zakoupil, spojil se z důlním mistrem Václavem Haasem a podnik začal pracovat pod firmou Lippert a Haas. Teprve v této fázi se podařilo majitelům dospět k úspěšnější výrobě po stránce technologické i výtvarné. Hmota výrobků byla kvalitnější a dobře vypálená.
V tvarovém řešení předmětů se projevil odklon od oblých barokních tvarů prvních výrobků, napodobujících produkci durynských porcelánek a začaly se uplatňovat válcové empirové tvary inspirované vídeňským, míšeňským i francouzským porcelánem. Charakter výzdoby se výrazně zdokonaloval i po stránce výtvarného provedení. Kromě pohledů na krajinu a významná místa severozápadních Čech se objevovaly i motivy z Prahy a z dalších zajímavých měst. Privilegium k výrobě porcelánu získal Slavkov až roku 1812, neboť tehdy se již projevila proměna dřívějšího záporného postoje vídeňských i guberniálních úřadů k podnikání. Ve snaze o ekonomický vzestup začal stát podporovat rozvoj výroby a průmyslových podniků.
V letech 1812-1817 musela továrna čelit letům neúrody a krize i ekonomickému dopadu napoleonských válek. Šťastnější období pro průmyslové podnikání i pro slavkovskou továrnu nastalo až po roce 1817. Literatura uvádí, že byli povoláváni mistři z ciziny, kteří měli vychovávat mladé pracovníky továrny. Roku 1819 začala slavkovská továrna značit své výrobky trojmístným letopočtem a následující dvě desetiletí se stala dobou jejího plného rozvoje. Svědčí o tom její účast na výstavách průmyslových výrobků v Praze v letech 1828, 1829 a zejména v roce 1831, kdy továrna získala stříbrnou medaili.
V tomto období se slavkovští návrháři i malíři soustřeďovali na řešení tvarů i výzdoby tehdy velmi oblíbených kávových koflíků, které se staly žádanými dárkovými i upomínkovými předměty a ozdobou vitrín v měšťanských i šlechtických interiérech. Slavkovský porcelán byl oceňován nejen pro kvalitu porcelánové hmoty a polevy, pro tvarovou bohatost, ale i působivou malířskou výzdobu, kterou prováděla řada malířů. Zdrojem inspirace se stala antická mytologie a alegorické a symbolické motivy, které malíři čerpali ze soudobé knižní i volné grafiky. Před polovinou 19. století se již továrna značně rozrostla a zaměstnávala přes 200 pracovníků a úspěšně se účastnila výstav průmyslových výrobků v Berlíně roku 1844 a v následujícím roce ve Vídni. Po polovině století se však začínaly projevovat příznaky krize výtvarné podoby slavkovského porcelánu.
Pod tlakem dravé konkurence porcelánek, které sledovaly převážně komerční cíle a orientovaly se převážně na masovou, výtvarně průměrnou produkci, se snažil slavkovský podnik pod vedením Augusta Haase udržet svoji rentabilitu a neubránil se poklesu kvality výrobků. V roce 1867 předal August Haas podnik svému synovi Jiřímu Haasovi a synovci Janu Cžjžkovi, kteří usilovali o modernizaci výroby. Pod firmou Haas a Cžjžek existovala továrna do roku 1945, kdy byla znárodněna a v roce 1958 se stala součástí podniku Karlovarský porcelán. V roce 1992 byl podnik privatizován a začal opět používat název z doby před rokem 1945. Továrna se snaží posilovat svoje pozice na stávajících trzích a usiluje o získání dalších trhů v Asii a Americe. Prezentuje se na výstavách u nás i v zahraničí a pečuje o propagaci výrobků.
Klášterec nad Ohří Manufaktura na výrobu porcelánu založena roku 1793 Alsasanem J. N. Weberem, pensionovaným thunským lesmistrem a správcem panství, s pomocí specialisty z Durynska. Na kláštereckém panství v okolí Černic byla objevena zemina podobná kaolínu. To podnítilo Webera, aby za podpory hraběte, který mu byl nadále příznivě nakloněn, provedl zkoušku této zeminy. Hrabě propůjčil k tomuto účelu zahradní grotu, kde byla zbudována provizorní muflová pec a proveden výpal nádobí, tvarovaného tehdy podomácku. Pokus byl bezvýsledný. Nato Weber angažoval arkanistu J. N. Fetzera, aby vystavěl novou pec na místě domu beneficianta při někdejší loretánské kapli, ale ani tady nevyšel jediný zdařilý pokus a Fetzer byl propuštěn.
Na jeho místo byl přijat J. G. Sonntag, jenž nedlouho předtím se vzdal výroby porcelánu v Hájích. Jeho přičiněním byla zbudována nová pec a stavení pro točírnu. První výpal v této peci se konal 15.září 1794 a svědectví tvrdí, že porcelán byl žlutavý a špinavý. Nejspíše z tohoto výpalu pochází jako první zkušební kus koflík s nápisem „Vivat Böhmen“. Tento nejstarší klášterecký výrobek, koflík a miska z roku 1794, je podle Meyera významný především proto, že jde o jediný příklad, kdy se zachoval pokusný exemplář. V dnešní době je tento předmět nezvěstný. V roce 1797 pronajímá na dobu šesti let porcelánku Christianu Nonnemu z Erfurtu, jenž byl obratný podnikatel, organizátor, obchodník s porcelánem a nájemce továren ve Volkstedtu a Ilmenau. Tím se konečně dostalo klášterecké porcelánce odborného vedení a výsledky toho se zřejmě dostavili zakrátko, neboť počátkem roku 1799 projevila vídeňská porcelánka zřejmé obavy z případné konkurence. Klášterecké výrobky se řadu let vyznačovaly nečistou, šedou hmotou a kazovou glazurou. Ještě v roce 1796 se stávalo, že se celý výpal zničil a šel rovnou do stoupy.
Podle zachovaných výrobků nelze hovořit o čistém bílém porcelánu dříve, než někdy po roce 1805. Weber se vrátil koncem roku 1800 do Alsaska, kde v roce 1801 zemřel. Od jeho dědiců přejímá v roce 1803 porcelánku majitel panství J. M. Thun, a Nonne přesídlil do Kysiblu. Hrabě Thun přejímá továrnu definitivně do vlastního provozu až roku 1820. V majetku Thunů zůstala porcelánka až do znárodnění roku 1945. Po stránce tvarové doznívala v Klášterci ještě asi do roku 1810 durynská tradice, avšak zároveň již začali pronikat vlivy Vídně s válcovitými empirovými tvary. Ve druhém desetiletí se projevuje tvarování převzaté z Míšně. Asi do roku 1815 se objevují také lázeňské koflíky s příslušnými vedutami z Karlových Varů, Mariánských lázní a Teplic, provedenými podle grafických předloh. Hrabě Thun získává 15.3.1822 privilegium k výrobě porcelánu.
Zároveň se dostalo porcelánce práva užívat ve firemním označení státního znaku. O čtvrt roku později se téhož práva dostalo porcelánce v Březové, stejně jako Kysibl založené v roce 1803. Postavení Klášterce nebylo lehké, neboť silná konkurence Slavkova, který ve dvacátých letech vstupoval do své klasické epochy, sílící konkurence Březové, jejíž výrobky vynikaly jakostí střepu a konečně i konkurence Lokte, založeného roku 1815 a značně preferovaného Vídní, činily nepochybné překážky v odbytu. Ještě před rokem 1837 je zde zaveden měditisk. Největšího rozkvětu porcelánka dosahuje za vedení ředitele J. Hillardta a zejména za K. Verniera v létech 1850 až 1872. Johann Hillardt nastoupil jako ředitel v roce 1836. Postavil třetí pec, změnil topivo ze dříví na hnědé uhlí a rašelinu a zavedl tuhou pracovní kázeň. Výsledky Hillardtova úsilí se projevili velice brzy.
Styl druhého rokoka přijal Klášterec poměrně pozdě. Za Hillardtova vedení se výrazně zvýšil počet malířů a dekor se druhorokokově začal omezovat na květinové motivy. Karl Venier se ujal vedení továrny v roce 1848. Pro svou funkci byl odborně perfektně vybaven. Rekonstruoval mlýny, jež podle něho mohly za špatnou kvalitu střepu a rozšířil odbyt a zlepšil účetnictví. Vedoucího malíře poslal na studium do Vídně, protože pochopil i jistou zaostalost v jeho výtvarném projevu. Od roku 1859 se pálilo plynem.
Výroba po roce 1860, jak se zdá, začala více méně stagnovat, jakoby se pociťovala únava po mimořádném tvůrčím období v předchozích desetiletích. Nejinak tomu bylo i v jiných českých porcelánkách. Od roku 1857 se vyskytují jednoduché, kónické tvary různé velikosti a velice tenkého střepu, tzv. „sévreská forma“. Do první poloviny šedesátých let se také řadí pokusy s tzv. rýžovým průsvitným dekorem, převzatým do Evropy z Persie a s dvoustěnným porcelánem s vrchním pláštěm prořezávaným.
Porcelánka se účastnila výstav jako roku 1857 v Paříži, 1865 v Linci, 1873 ve Vídni. Zde se Klášterec reprezentoval rozměrným dekorativním pohárem a džbánem. Pro výrobu porcelánu byla sedmdesátá léta obdobím značných změn. Potřeba vyhovět rostoucí poptávce po běžnějším a tedy i méně esteticky náročném užitkovém porcelánu, silná konkurence i nové technické vymoženosti porcelánu vynutili co nejrychlejší přechod k sériové výrobě. Komerční zaměření se odrazilo i ve struktuře výroby. Zcela vymizela náročná figurální plastika a porcelánka se orientovala výlučně na stolní nádobí a užitkový porcelán. Pracné ruční dekory byly stále více vytlačovány sériovou, stylově velmi různorodou dekorací.
Závěrem století patřila klášterecká porcelánka k největším výrobcům porcelánu u nás. Z pohledu přínosu její produkce pro výtvarný vývoj a snahami jiných porcelánek však nevyniká nad průměr. Důsledky vypuknutí druhé světové války nebyly zpočátku nijak hrozivé, ještě v roce 1941 směřoval vývoz do Švédska, Norska, Dánska, Švýcarska, Španělska, Chorvatska, Srbska, Bulharska, Rumunska a Holandska. Podle posudku německé společnosti pro užitkovou keramiku byla porcelánka zařazena do druhé nejlepší skupiny. Bylo ji uděleno právo vyrábět soupravy pro vojenské kantýny. Konec války a následné znárodnění však znamenaly nový směr v jejím dalším vývoji.
Březová Porcelánka, známá spíše pod svým starým názvem Pirken-hammer, byla založena roku 1803 durynským obchodníkem Friedrichem Höckem. Po počátečních nesnázích byla pronajata v roce 1806 durynským podnikatelům Ferdinandu Cranzovi a Friedrichu Brothäuserovi. Roku 1811 byla prodána Johannu Martinu Fischerovi z Erfurtu a místnímu Christianu Reichebachovi. Ti pak získávají zemské privilegium k výrobě porcelánu v roce 1822. Pozdně barokní formy nádob, zdobené typickou lineární kobaltovou dekorací slaměnek i motivy ptáka a skal, nahrazují empírové válcové tvary nádob s květinovou dekorací, hlavně karmínovou. Ke konci Höckeho období nastupují tvary vídeňské, zdobené pestrými figurkami, čerpajícími hlavně z mytologie.
Už rok po převzetí porcelánky Fischerem a Reichenbachem se začíná porcelánce dařit. Již v roce 1829 získává jako první porcelánka v Čechách povolení k dekoraci vlastním měditiskem. Ve dvacátých a třicátých letech devatenáctého století nastává velký rozkvět porcelánky. V zlacení nádobí byla březovská porcelánka v první půli století na prvním místě mezi porcelánkami vůbec. Působili zde vnikající malíři, jako např. K.F.Quast, S. Schermer, nebo S. Wabersich. Po Fischerově smrti roku 1824 zde začal podnikat jeho syn Johann Christian Gottlieb, jenž se roku 1846 stal jediným majitelem porcelánky. Podnik však formálně byl nadále veden pod firmou Fischer & Mieg až do roku 1918.
I když se Ludwig Mieg snažil udržet továrnu jak po stránce technické, tak i umělecké na výši (v roce 1868 byl povolán francouzský malíř A. Carrier a založena učňovská malířská škola), komerční zájmy podporované snahou čelit stále se zvyšující konkurenci koncem století zákonitě zvítězily a umělecká kvalita se téměř ztratila. Jen kvalita střepu zůstala i nadále vynikající.
V roce 1919 vstoupila březovská továrna s dalšími porcelánkami do akciové společnosti koncernu EPIAG. Po roce 1945 byla továrna znárodněna a v roce 1958 začleněna do Karlovarského porcelánu n.p. jako speciální závod zabývající se převážně výrobou exkluzivního porcelánu zdobeného ruční malbou.
Složení Na výrobu tvrdého porcelánu se používá 50 % kaolinu, 25 % křemene (ostřivo) a 25 % živce (tavivo). Někdy se přidává také křída a mramor. Měkký porcelán má menší podíl kaolinu. Porcelán se vyrábí z kaolínu, což je zvětralá živcová hornina. Je to čistá a kvalitní surovina, která se vyznačuje maximální pevností, transparentností a bělostí a pálí se nad 1300 °C. Redukční prostředí, to znamená s omezeným přístupem vzduchu, zajistí jeho bělost, a zabrání nežádoucímu zabarvení způsobeného železitými nečistotami.
Hustota porcelánu je cca 1231kg/m2
Výroba Směs kaolinu, křemene a živce se tře a proplachuje, potom je v lisu zbavována vody a sušena. Porcelánové výrobky se poté glazují a vypalují.
Chinese Cultural Relics-Porcelain in France法藏中国瓷器
Porcelæn er lavet af keramisk produkt...
Porcelæn er lavet af keramisk produkt af kaolin, kvarts og feldspat, formet, tørret og derefter brændt ved 900-1600 °C. Hvidt teknisk porcelæn har en gennemsigtig, ikke-porøs skærv og er meget syre- og alkalibestandigt, stærkt isolerende og trykfast, men er ikke stødsikkert. En porcelænskunst opstod i Kina i 7. århundrede, og under Ming-dynastiet (1368-1644) blev kinesisk porcelæn en stor eksportvare. Ca. 1600 opstod der efter kinesisk forbillede en porcelænsindustri i Japan, og i 18. århundrede eksporteredes kinesisk porcelæn til hele verden gennem de østasiatiske kompagnier.